Publikfavoriterna Gob Squad var i helgen tillbaka på Göteborgs dans- och teaterfestivalen, med Before Your Very Eyes – ett illustrativt verk om livets olika skeden. Den utgör sista delen i en trilogi med barn i centrum, och denna gång har det kreativa kollektivet lämnat scenen till förmån för tvättäkta minderåriga. I ett inglasat tonårsrum återfinns alltså en grupp unga individer som publiken betraktar lite som på zoo, medan en anonym värdinneröst ger dem instruktioner. De snabbspolar sina liv framåt, och spelar alltså sig själva som unga, medelålders och åldrande vuxna. Till sin hjälp har de en videokamera och ett antal filmdukar att interagera med. Samtal alteregon emellan blir möjliga. Mycket charmigt och stundom lika allvarsamt.
Den främsta behållningen här är de unga skådespelarnas flyt och finess. De är trovärdiga och avslappnade på scen, inte alls så där mekaniska som barn som slängs in i produktioner ibland ter sig. En förklaring kan ligga i att pjäsen är ett genomarbetat långtidsprojekt där varje detalj sitter i etsat i det unga ensembleminnet.
Miet Warolps Mystery Magnet kan sammanfattas som surrealistiska bilder där det där instinktiva obehaget inför hörsel- och synintryck återkommer. Det börjar med olika ljud som skär i örongångarna, och glider över i ett säreget laborerande med kroppen. Alltså introduceras fatsuits och jätteperuker, en bar mansunderkropp i högklackat och hästsvans med en påklädd Lady Godiva på den böjda ryggen. Sedan blir det häftapparat i handflatan, itusågade knähundar och färggladada kroppsvätskor åt alla håll. Folk spyr, blöder och drippdroppar vätskor i grälla neonfärger åt alla håll. En slafsig brakfest med rosett på, och en del i den tendens vi kunnat se på festivalen: att performanceakterna drar åt installationshållet. Inte mig emot, även om jag inte faller för just Warlops självuppfyllande excesser.
Vita människor som i egenskap av just vita människor medvetandegörs om sina privilegier, och att de existerar på bekostnad av någon annan. Det är utgångspunkten för the White European Artist Network WEAN i Enjoy Whiteness – lätt festivalens smartaste performance. På anrika Storas vind får små publikgrupper spela njutningsspel under ledning av fem, fina vita killar eller ”weaners”. Minst en av dem har aldrig jobbat med något annat än konst, erkänner han när han utbringar sin skål vid The Table of Guilt. Sedan gör han som Andy Warhol, och käkar hamburgare för konstens skull. Alla förväntas upprepa denna bekännelseritual, vilket visar sig ganska svårt. Långa stunder infinner sig stillsam och tärande tystnad, men skålandet accelererar när folk börjar bli törstiga. En rad skuldskålar och anekdoter får liv, och slutligen utnämns vi alla till weaners. Som grund för det har vi också besökt ett antal ”interpassiva” stationer där vi på avstånd ”njutit” av de vita killarnas olika illustrationer av rasrelaterad över- och underordning. Kort sagt giftigt behagligt.
Läs Liv Landell Majors tidigare rapporter från Göteborgs dans- och teaterfestival:
Vårtrött festivalinledning i Göteborg
Hisnande danshistoria och pornografisk rök
Loading ...
