Teater – med rätt att forska

Det är Regionteatern Blekinge Kronoberg som är på besök med sin speciella blandning av sinnlighet och musikalitet, humor och allvar.         
   Pjäsen om Olle berättar, lekfullt och enkelt, om livet och döden: den ene farbrorn är på väg till ett barndop, den andre till en begravning. Och på något sätt lyckas de byta, inte bara kläder och koffertar, utan också resmål med varandra: båda har blivit våldsamt avundsjuka på vad den andre ska få vara med om!

Forskare sätter ord på flyktig konst
Som vuxen tycker jag det är genialt. Men fungerar sådana existentiella teman på förskolebarn? Vad förstår fyraåringar av födslar och begravningar? Svaren kanske kommer från Växjö Universitet – så småningom; för två år sen fick Regionteatern regeringens nationella uppdrag att vara arena för barn- och ungdomsteaterforskning i landet.   
   Forskare från bl a Växjö Universitet följer arbetet med pjäserna, dels på teatern, men framför allt ute på skolor och daghem.
   Teaterchefen Ingrid Kyrö ser samarbetet med universitetet som en del av teaterns utvecklingsarbete:
   – Vi är intresserade av att få vår verksamhet belyst utifrån, att få nya infallsvinklar på den konstnärliga processen. Det kan forskarna hjälpa oss med. De sätter ord på det vi gör.

Teatern som ett livskoncentrat
Att just Regionteatern fick det nationella uppdraget berodde bland annat på att man redan hade ett fungerande samarbete med Växjö Universitet. En magisteruppsats hade skrivits sedan tidigare och en doktorsavhandling om en av teaterns ungdomspjäser var på gång.

   När man nu går in på tredje och sista året av uppdraget är antalet forskningsprojekt uppe i åtta; det handlar både om publikundersökningar och om mer analytiska beskrivningar av teaterns arbete, och även andra högskolor är inblandade.
   Samordnare för projektet på Växjö Universitet är Anna Lund, doktorand på Centrum för Kulturforskning och den som där arbetat längst med frågor om barnteater och kultur.
   – För mig som samhällsvetare är teatern ett mikrokosmos i sig. I en teatersalong finns hela samhället företrätt. På en skolteaterföreställning, t ex, har vi de teaterintresserade estet-eleverna, vi har byggkillarna som helst hade velat vara kvar i verkstaden, vi har t o m några idrottslärare som undrar ”vad gör jag här?”. Och vi har skådespelarna som verkligen brinner för att spela för dessa elever, men som sedan kan kalla dem för ”apor” efteråt. Det är otroligt spänningsfyllt – och intressant att studera.

Byggkillarna väljs bort
Inte sällan tar forskningsarbetet död på gamla fördomar. Byggkillarna, t ex, kanske gnäller över att behöva vara på teatern, men är inte mindre mottagliga för det de ser. Här har skolan ett viktigt ansvar, menar Anna Lund:
   – De ansvariga lärarna är ofta positiva till teatern som bildningskälla, de säger att den bidrar till elevernas allsidiga utveckling osv. Men i praktiken får eleverna på estetiska och teoretiskt förberedande program förtur till föreställningarna. Killar på dom yrkesförberedande programmen väljs många gånger bort. Dom anses inte ha den språkliga förmågan att förstå teater.
   – Men när jag intervjuade de byggkillar som ändå fått komma till teatern, visade det sig att det inte var någon större skillnad på grupperna. Man ser olika saker bara. De som går på dom estetiska och teoretiska program ser mer ”det tekniska” i föreställningen, dom tänker på hur skådespelarna gör och så. Medan dom som går på dom yrkesförberedande programmen ser mer till innehållet i pjäsen.

Forskningsresultat måste redovisas
Ingrid Kyrö är mycket nöjd med högskolesamarbetet och har heller inte märkt något motstånd från folk på teatern. Det finns en nyfikenhet och en vilja att släppa in forskarna i processen.

   – För oss på Regionteatern har det nationella uppdraget stärkt självförtroendet: vi vet att vi blir sedda. Alla vet att vi satsar väldigt seriöst på barn- och ungdomsteatern och att vi har det nationella uppdraget.
   Till uppdraget hör också att redovisa resultat från forskningen, dels i form av skrivna rapporter, dels i form av seminarier om barnkultur. Ett sådant seminarium, för teaterfolk hölls i maj 2002 och ett annat, för lärare och studenter vid Lärarhögskolan i Växjö, arrangeras i maj 2003. Senare samma månad redovisas forskningsresultat på Teaterbiennalen i Uppsala och till hösten bjuds politiker in – för att lära sig mer om hur kultur- och forskningspengar kan användas.
   – Forskning kring barn- och ungdomskultur har inte belönats med några stora pengar tidigare. Därför är det viktigt att det här projektet blir bra. Då ökar chanserna till att forskningsrådet i framtiden ger anslag direkt till barn- och ungdomsforskning, menar Ingrid Kyrö.

Dålig uppföljning på skolorna
På hemväg från Växjö stannar jag till i Värnamo och ser Regionteatern spela Mamma sökes för några mellanstadieklasser. Även den pjäsen handlar, mycket påtagligt, om liv och död: två syskon får reda på att deras mamma ska dö och tillsammans annonserar de efter en ny.
   Pjäsen rör sig på gränsen mellan fantasi och smärtsam verklighet; här finns onekligen en hel del att smälta för en 12-13-åring. Klarar skolan av att fånga upp barnens funderingar efteråt?
   Inte så bra, har det visat sig. Här har kultursociologer och andra barnkulturforskare en viktig uppgift; att göra både teatrar och skolor medvetna om hur dialogen fungerar – och inte fungerar.
   Men till det behövs, som sagt, pengar.