Teater Nova: Ömsinne

Sju människor i en storstad. Deras vägar korsas på ett slumpartat sätt, som ett slags Short cuts (Robert Altmans filmsuccé från 1993)på scen. De möts, påverkar varandra, speglar varandra, älskar och hatar varandra. Slumpartade händelser leder till livsavgörande beslut.
   Teater Nova vill berätta om människor som lever här och nu, om människor vi kan känna igen oss i. Det gör vi i föreställningens karaktärer. De sju på scenen berör väsentliga, existentiella teman. Teman eller frågor som vi alla någon gång tampas med i livet: föräldraskap, separation, tillfälliga förbindelser, sökandet efter kärlek, närhet, ömhet.
   Det pratas mycket i Ömsinne, oftast i dialoger, i möten på tu man hand. Det är en stor textmassa ensemblen har fått sätta tänderna i. Det skulle kunna bli en seg anrättning, men pjäsen är friskt och rappt regisserad (Maria Löfgren), vilket gör att det sällan blir långtråkigt. Samtalen bryts dessutom upp av musik och en slags koreograferad dans signerad Anna Vnuk. En listig och funkisinspirerad scenografi (Jenny Kronberg) gör scenbytena smidiga och smarta. Det är välspelat och viktigt.
   Ömsinne är på det hela taget en angelägen pjäs, men den bränner ändå aldrig riktigt till. Visst känner vi igen oss, visst kan vi se de kval och val rollkaraktärerna ställs inför. Men efteråt, väl ute i den verkliga storstaden, känns pjäsen ändå mest som ett slumpartat möte med en samling människor vars liv vi snuddade vid ett tag, men aldrig blev riktigt berörda av på djupet.
   Ömsinne är lite som Vänner när serien var som bäst – lagom gripande, lagom flyktig, med fin fernissa och slagkraftiga samtal. Trots allt väl värd att ägna några timmar en vintermörk kväll.