Goran Bregovic kommer för alltid att vara förknippad med musiken till Emir Kusturicas episka film Zigenarnas tid från 1988. Har man en gång hört de kärvt klara och klagande kvinnostämmornas starka känslomässiga kraft glömmer man det inte. Och musiken fungerar lika bra utan bilder. De gånger som jag har upplevt Bregovic med band live har håren på armarna rest sig både en och två gånger.
En konsert med den Sarajevofödde Bregovic avslutade ett tre dagar långt evenemang med kultur från det forna Jugoslavien, som nyligen arrangerades på Helsingborgs stadsteater. Den likaledes Sarajevofödde, och numera Malmöbaserade, regissören Goran Kapetanovic visade sin prisade kortfilm Kiruna-Kigali och fler beats blåstes fram av svenska Balkanveteranerna Östblocket. Serbiske regissören Srdjan Dragojevics senaste långfilm Paraden presenterades också. Dragojevic rörde upp känslorna när han enligt vissa – bland andra den Oscarbelönade, bosniske regissören Danis Tanovic – gav en felaktig bild av Bosnienkriget (1992–1996) i den uppmärksammade filmen Flammande byar från 1996.
Orsakerna till de brutala jugoslaviska krigen, som varade mellan 1991 och 1999 och som upplöste Jugoslavien, är inte lätta att greppa för en utomstående. Hur hätska nationalistiska tendenser i en handvändning vände vänner mot varandra och utmynnade i massmord är lika obegripligt än i dag.
Flykt och uppbrott på grund av dessa krig är kärnan i både Teater Theatrons Livet i två bitar och monologen Var är mitt hem? av Danjin Malinovic. Via de enskilda individernas självbiografiska berättelser förs vi i direktkontakt med hur det var när serbiske Zeljko i Livet i två bitar fick allt svårare att hålla ihop sin etniskt blandade teatergrupp i staden Subotica i norra Serbien när kriget nalkades 1991, hur han först flyttade till Belgrad och fortsatte att spela teater där, för att senare återförenas med sin hustru Suzanna (med rötterna i Bosnien-Herzegovina) i Lund i Sverige. Med enkla medel och sparsmakad rekvisita står Suzanna och Zeljko framför oss och berättar sin historia, en personlig historia som samtidigt rymmer så många fler migrerande människors öden.
I jeans och tröja, och emellanåt sittande på en stol, återger Bosnienbördige Danjin Malinovic hur han som sexåring lämnade hemstaden Derventa med familjen 1992. Via Zagreb åker de till Moskva, dit pappan redan har flytt eftersom han av den bosniska armén beordrats att döda sin familj på grund av hustruns kroatiska ursprung. De lämnar Moskva med destination Sverige efter att Danjins föräldrar nästan slås ihjäl av två maskerade män som tränger sig in i familjens lägenhet, medan Danjin och hans äldre syster ovetandes leker nere på gården. Beskrivningen av hur syskonen långsamt går in i lägenheten och hittar pappan blodig och fastbunden i en stol och mamman liggandes orörlig i sängen känns i hela kroppen.
Det märks att Danjin, som framfört monologen ett 60-tal gånger sedan premiären på Gävle Folkteater i november 2012, är märkbart berörd av det han berättar. I publiken sitter nämligen hans föräldrar, som nu ser föreställningen för första gången. De personliga, mänskliga implikationerna blir därför än mer påtagliga – också för oss i publiken.
Lite senare på samma estrad, stadsteaterns lilla scen, radar tre serbiska dramatiker upp sig. De skulle ha varit fyra, men den enda kvinnan i sammanhanget – Milena Markovic – fick ställa in på grund av sjukdom.
Vad kännetecknar den serbiska dramatiken (och även dramatik från Balkan i stort)? Radoslav Lale Pavlovic, född 1954, är verksam sedan 1980-talet och veteranen bland de samlade författarna. För 23 år sedan skrev han den moderna klassikern Lillan, en pjäs som bara i Belgrad spelats 200 gånger och sedermera blev en film som visades på Sundancefestivalen. I Lillan är det tidigt 1980-tal, det är fullt av hårdhänta män, lurendrejare och alla är onda mot alla. Stilen är en slags absurdistisk-psykologisk realism, och under readingen med stadsteaterns skådespelare uppenbarar sig en svartsynt humor.
Det absurdistiska förstärks ytterligare i Predrag Jaksics Missouri. Jaksic, som jobbat som domare i tio år och just gått ut dramatikerutbildningen i Belgrad, konstruerar en slapstickartad dialog mellan två gubbar, i vilken det bland annat konstateras om den döde mannen vid deras fötter: ”Han vill inte resa sig upp.” I en annan scen sitter en tös och en gosse på en filt och diskuterar gossens månresa – en resa som han vill göra trots att han är höjdrädd. Readingen av Missouri var för övrigt en urpremiär – texten lästes för första gången av skådespelare.
I ungdomspjäsen Kolla hit, av den Malmöboende Milan Markovic, som slog igenom på 00-talet, behandlas fördomar mot det romska folket. Med ett slangspråk, motsvarande förortssvenska, trissas stämningen upp när de två polarna vill ”göra något sjukt galet” mot den ”solbrända” folkgruppen.
Mörkast och hårdast är Milena Markovics Skogen glittrar. Markovic, som först uppmärksammades under 1990-talet, har ett språk som är rått: ”Strålen ångar …” väser den hesa vägkrogssångerskan när hon ser de hukande, sexsäljande flickorna på gatan utanför. Karaktärerna är tillskruvade – en av dem beskrivs som ”krogens stammis, munk och narkoman”. Ute i skogen ruvar en historia om några som sköts, eller var det en man som dog efter att ha sett andar?
De otaliga krigen har haft en djup påverkan på kulturen på Balkan – Lale Pavlovic kallar de 50 åren före 1990-talets inbördeskrig för en ”fredspaus”. Konflikterna avspeglas till exempel i skillnaden mellan den svenska och serbiska dramatiken. I Sverige skrivs tunga pjäser som framförs på ett tungt sätt. I Serbien skriver man komedi – tunga pjäser, men med en svart humor som provocerar hjärnan. ”I Serbien går man på teater för att bli utmanad”, säger Pavlovic.
Milan Markovic menar att en annan skillnad mellan länderna är hur vi löser de problem som uppstår. I Sverige arbetar vi oss fram till konsensus – i Serbien stavas lösningen konflikt. Dessutom tillägger han att ”allting är politiskt i Serbien”, inte minst gäller det vad som skrivs. Till skillnad från Sverige är det inte ovanligt att utövande konstnärer ger sig in i politiken – Pavlovic är aktiv i Serbiens styrande parti och tidigare nämnde Srdjan Dragojevic sitter i den serbiska nationalförsamlingen för socialistpartiets räkning.
Det tillhör inte vanligheterna att dramatik från Balkan sätts upp i Sverige, men nu under våren dyker det upp ett par föreställningar på repertoaren. På Inkonst i Malmö den 29 april ger just Milan Markovic och Maja Pelevic performanceföreläsningen They live, om deras ”korta men häpnadsväckande partipolitiska karriär i Serbien”. Och med start den 21 april i Lidköping turnerar Kamerni Teateri Sarajevo runt i södra Sverige i Riksteaterns regi med Jag lämnade mitt hjärta i Zvornik.
Loading ...
