Teater Scenario: Dirty Dancing

Iförd säckig träningsutstyrsel, innantilläsande och utan ett leende kliver Malin Axelsson upp på scenen. Eller sätter sig i hörnet snarare – som ett konstföremål på en i övrigt pompös utställning fylld av kungar och spyor. Det är från positionen i hörnet hon gör sin stämma hörd, först väldigt försiktigt, men så småningom allt starkare och mer övertygande. Snart står hon i talarstolen och föredrar sina träffande och ironiskt hållna texter kring ett hycklande samhälle. Ett samhälle där vi alla kan känna igen oss i de recept hon ger mot skuldkänslor kring orättvisor och snedvridna värderingar – skaffa ett fadderbarn, ge pengar till Radiohjälpen, byt ut ordet svartskalle mot nysvensk, lägg till ord som snippa och feminist till språket så blir allt mycket bättre….
   Det är en skicklig lek med språk och roller Malin Axelsson har gett sig in på. Så har hon också haft en annan ordkonstnär – Daniel Boyacioglu – som coach i sitt arbete.
   I filmsekvenser på väggen får vi följa Hollywood-Babys kamp för vem hon vill vara samt scen-Malins stånkande på gymmet där hon bygger sin kropp till något starkt och formbart. Går identiteten månne att forma på samma sätt?
   Inte förrän alldeles i slutet lättar Malin Axelsson på den envist uppdragna träningsjackan och träder fram som en annan, betydligt mer inbjudande gestalt i röd klänning och utsläppt hårman. Det är ett genidrag – det helt korta mötet med denna barfotaskapelse charmar oss och får oss att, skamsna över att vara genomskådade, reflektera över det rollspel vi alla jämnt och samt befinner oss i.