Att iscensätta Ingmar Bergmans mest dissekerade filmiska verk Persona, en lika delar psykologisk studie som cinematografisk uppvisning av den svartvita bildens suggestiva kontrastverkan, ter sig som ett kamikazeprojekt.
Filmens självreflekterande översätts här till teaterns funderingar kring sitt eget väsen. Uppsättningen är befäst med en shakespearsk prolog och epilog, mellan vilka det inneboende kammarspelet finner sin naturliga plats där på Stadsteaterns minsta scen – Bryggan. Vi i publiken tvingas besvärande nog även betrakta oss själva ”såsom i en spegel”, i det reflekterande glas som skiljer skådespelarna från salongen. Vi får demaskera oss, och fundera över våra roller i livet, över sanning och förställning.
I ett granitgrått lysrörsupplyst rum, minimalistiskt i sin scenografi, vilar den hyllade skådespelerskan Elisabeth Vogler (Frida Westerdahl) på en aluminiumbädd i självvald tystnad. Enligt den kvinnliga överläkarens (Lena-Pia Berhardsson) diagnos med en hopplös dröm om ”att vara, inte göra”.
Som i filmen är fru Voglers sjuksköterska Alma (Sofia Ledarp), den som är dramats röst och motor. Den stumma motspelerskans reaktioner och nyanser blir givetvis svårfångade utan tillgång till originalets filmiska grepp som närbilder, subjektiva respektive objektiva perspektiv. Mikrofonmyggor, som för övrigt ger ett intimare röstläge, förslår inte långt om inga ord yttras.
Att jämföra med förlagan är omöjligt, liksom det blir oundvikligt att inte göra det. Återanvändandet av ikonografiska scenerier har man inte velat avstå, som när fru Vogler står bakom Alma, smeker hennes panna och deras identiteter bokstavligen sammansmälter. Det metafysiska upplösandet av deras personligheter blir på scen dock mer av en psykologisk brottningsmatch mellan den i verkligheten förankrade Alma i enkel linneklänning och Elisabeths kyligt silkiga, fjära gestalt.
Originalets text, skriven av en livs- och konstnärskrisande Ingmar Bergman 1963, är (i stort) ordagrant överförd. De pregnanta monologerna med sina existentiella, filosofiska och moraliska resonemang blir i de svagaste stunderna lätt reciterande och svårgestaltade. ”Orgiemonologen”, en utmaning för en skådespelerska, slarvas bort något i rödvinsfniss och fumligt cigarettrökande.
Först vid styckets vändpunkt, när texten ger utrymme för verbal och fysisk konfrontation, ”nu ska du fanimej prata”, får föreställningen liv på sina egna villkor. Då blir den det enda den kan, och måste vara. Teater.
Loading ...
