Teater Tamauer: Vox Humana

Fast telefoni har ersatts av mobil med handsfree och ett musikaliskt moment har tillkommit: ett knippe sånger av Prévert och Brel som vävs in i monologen och speglar stämningarna i texten.
   På liknande sätt speglar pianoackompanjatören pjäsens rollfigur: identiskt klädd i elegant aftonkostym tolkar han den olyckliges tankar och känslor och utmanar hans vrede.
   Anders Fribergs uppsättning är ambitiös men oklar: varför styra ut den stackars rollfiguren i smoking och sidenhalsduk och ställa honom framför en mikrofon? Det skapar bara ännu ett indirekt moment i dialogen; för publiken blir det överkurs. Det hade räckt med telefonen.
   Och Johan Friberg ser visserligen ut att trivas i sin kostym, men inte i rollen vars sårbarhet hör hemma i en mer intim scenmiljö. De desperata kärleksorden klingar falska även i salongen – inte så konstigt att det gick som det gick för rollfiguren.