Det var i maj förra året som de fyra skådespelarna i Teater Terrier utexaminerades från Teaterhögskolan i Malmö. Till dessa kom ett stycke regissör, en litteraturvetare från Lund samt en producent från Malmö Högskola. Och under de nio månader som passerat sedan examensfesten har gruppen redan hunnit med två uppsättningar och i april blir det premiär för tredje gången.
– Vi har lärt oss oerhört mycket på väldigt kort tid, säger Monica Wilderoth som är en av Terriers två kvinnliga skådespelare. Om jag ser tillbaka på hur vi kände inför den förra premiären med vår egen Plocka kottar själv, gubbjävel och hur det känns inför stundande premiär märks skillnaden tydligt. Vi vet vad vi kan och har dessutom fått bra kritik.
Föreställningen arbetades fram gemensamt av gruppen och sattes upp på Inkonst, ett av de lyckade inslagen i stadens kultur- och musikliv. Idén till uppsättningen växte fram genom vardagliga samtal och förädlades under de konstnärliga mötena.
– Vi tänkte ge oss på en redan skriven pjäs, men jag tror att vi gick igenom säkert trettio stycken och förkastade alla, säger Anders Carlsson, och menar på att alla måste känna för materialet annars drivs inte projektet framåt på ett naturligt sätt.
“Gemensam ensamhet”
Plocka kottar själv, gubbjävel handlar om den stora valfriheten i dagens samhälle som de flesta välkomnar, men som samtidigt kan kväva en. Själva omnämner de känslan ”gemensam ensamhet” och anser detta vara ett uttryck för 70-talisternas samtid.
– Trodde vi ja, skrattar Erik Olsson. Jag fick höra av en man i sextioårsåldern att ”det är precis så jag känner”, och det betyder att vi nådde längre än till den målgrupp som vi tänkt från början.
Det är vuxenteater Teater Terrier har siktet inställt på även om deras första uppsättning var en barnpjäs. Som mål har gruppen att engagera och väcka debatt såväl bland människor på gatan som hos dem som har makten i kommunen.
– Det måste finnas en levande kulturdebatt i Malmö, menar Dennis. En stad av Malmös storlek har behov av fler fria scener och det finns massor av människor på gräsrotsnivå som är beredda att satsa. Svårare är det på ett högre plan. Vi vill vara en av dem som gör en skillnad och vi vågar tro på att det snart sker något positivt på den kulturella fronten.
För tidigt att tappa tron på Malmö
Att det som medlem i en fri grupp går att skapa sin egen framtid håller alla i Terrier med om likväl som att det är för tidigt att tappa tron på Malmö som en levande kulturstad.
– Ibland har man ju varit på väg härifrån och tänkt i banor som att det kommer inte att fungera, menar Dennis. Det finns för få fria grupper som kommer fram och det finns ingen debatt i den lokala pressen.
– Det finns dessutom bara en tidning, tillägger Erik kryptiskt, och syftar på Sydsvenskan efter Arbetets nedläggning i september 2000.
Men de fyra tänker inte ge upp hoppet eftersom de har så kul. Och har något som de är angelägna om att berätta. Pengar är ett lika stort problem för Terrier som det är för de flesta andra fria grupper i Sverige. Men de vill inte klaga utan uttrycker mer en förundran över att AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, är den statliga institution som bäst understödjer kulturen, trots att ingen verkar vilja prata om det.
– Fast alla vet ju att det är så det är i verkligheten, säger Dennis.
Drömmer om pengar
Gruppen hoppas på ett verksamhetsbidrag som sträcker sig över ett år istället för de projektbidrag som söks för ett halvår. Mer pengar betyder naturligtvis mer satsningar på scenografi och marknadsföring och som det ser ut för tillfället kan det komma att behövas ytterligare en medarbetare till gruppens producent.
– Marknadsföring är A och O, säger Susanne Karlsson. Det märkte vi inte minst när vi satte upp vår första produktion förra sommaren. Vi spelade en barnpjäs baserad på en japansk folksaga, fnissar hon och hela gruppen bryter ut i gapskratt och låter förstå att det inte gick så bra som det hade kunnat göra med lite mer av ovannämnda vara.
Dokumentärt material
Den 7 april är det dags för premiär på Jag borde ha ropat tidigare. Uppsättningen bygger på material som skådespelarna själva har inhämtat genom att gå runt på Malmös olika invandrarföreningar och intervjua nysvenskar om deras bakgrund.
– Det är en thriller, berättar Erik. Vi har byggt upp föreställningen kring de berättelser vi fått höra och sedan dramatiserat det hela.
Och just denna arbetsmetod är något som hittills varit grunden till gruppens uppsättningar. Intervjua, lyssna, titta och känna av samtiden. Och om terrierna får lov att stanna i dansrotundan har de dessutom fått en egen, intim scen med plats för 70 personer. En riktig kvartersteater som engagerar och verkar mitt i en stadsdel som lever sitt eget liv vid sidan av pressens löpsedlar.
Loading ...
