Recensioner [2005-04-11]

Teater Terrier: Liv

RECENSION/TEATER. I slutet av monologen Liv känner jag mig helt slut – som om jag inte sovit på en hel natt. Susanne Karlsson gör ett verklighetstroget och samtidigt komiskt porträtt av en kvinna som ligger vaken om nätterna och grubblar. Har hon låst dörren? Har hon tandtrådat? Vad hette den yngste i familjen Macahan?

Att gå och lägga sig föregås för Liv av olika ritualer. Hon måste kyla och fluffa kudden, ställa klockan och lägga en filt under brevinkastet för att slippa vakna när tidningen kommer. Men allt i onödan – för sova, det kan hon inte. Hon vankar istället omkring alltmer stressad av att få för lite sömn – med ett ryckigt kroppsspråk och trötta ögon. Cigaretterna åker fram, sedan ett glas rödvin. På småtimmarna blir triviala problem till gigantiska hjärnspöken. Hela tiden är hon övervakad av siffrorna från den digitala väckarklockan, som påminner om att tiden för att få sova rinner ut.
   Hon kämpar med bilden av sig själv; hon är inte tillräcklig. Hon måste ändra sig – vara bättre, prestera mera. Listan på saker hon borde göra rinner ur henne som ett mantra (gå på yoga, köpa en fin skrivbok, skratta mer, ringa vänner etc.) Hon blir en tragikomisk nutidsmänniska med både paranoia och hypokondri. Ledsamt, men så igenkännande i en tid där perfektionism och att vara ”lyckad” tränger undan vad det egentligen är att vara människa.
   Och så ringer väckarklockan – 06:45. Inte en blund har hon fått och nu väntar en ny dag, att prestera, prestera, prestera…

Karin Lindbom

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare