Teater terrier: Vincent

Början är lite trevande. Han står där på den kala scenen som Theo, Vincent van Goghs bror, och ska berätta sin historia om brodern en tid efter begravningen. Han är rörd, men försöket att hålla tillbaka tårarna känns en aning krystat. Jag hinner tänka – hm, ja så går det kanske när man regisserar sig själv. Men stycket hinner inte speciellt långt förrän Gunnarson visar sin energi och proffsighet på scenen och fullkomligt exploderar. Monologen tar fart och han lyckas med konststycket att smidigt förflytta sig mellan de två bröderna i berättelsen om Vincent.   
   Olika kostymbyten får visa på skilda perioder i konstnärens liv. Någon peruk behövs inte, då Gunnarsons egna röda hår gör sig perfekt.
   Historien om en missförstådd konstnär som blir accepterad först efter sin död, har nästan blivit en kliché. Det intressanta här blir förhållandet och kärleken mellan bröderna och Theos försvar av sin bror som han försörjt och älskat. Frågan om var gränsen går mellan geni och dåre svävar i luften. Stundvis är det ett sorgligt och rörande stycke, men humorn finns med som ett välkomnande luftintag i denna engagerade och svettiga föreställning.