Teater tribunalen: Skjut då, varuhus!

Sluddrar något osammanhängande om västvärldens mentala tillstånd, om skräcken som maktfaktor, allas vår skräck för terrorismen, krig och naturkatastrofer. Om hotet som vår tids sätt att hålla massan i schack, men har egentligen inget svar. Vet bara att jag gillar orden som slogan.
   Badgen fick jag när jag såg Skjut då, varhus på Tribunalen häromveckan, en pjäs skriven av en ung, tysk dramatiker vid namn Martin Heckmanns (f 1971) och iscensatt av Jenny Nörbäck med scenografi av tyska York Landgraf.
   I föreställningen bjuds vi in till en sjabbig öststatslik lägenhet där skådespelarna lite småtråkigt (Martin Aliaga, Mina Azarian, Ulf Drakenberg, Per Grytt och Francoise Joyce) äter soppa, sover, älskar och smågnabbas, alltmedan världen väller ut på lägenhetsgolvet via media i en aldrig sinande ström. Världsläget kommenteras mellan en tugga och ett andetag, men hur stort är egentligen engagemanget i praktiken?
   Det här är rå och skitig teaterestetik som andas smutsigt Berlin, en stark insiktsteater som ifrågasätter Global Village-generationens förmåga att verkligen ta in allt som vår tids informationssamhälle dränker oss i. För handen på hjärtat, hur stor är egentligen vår förmåga att känna äkta Weltschmerz? Mät pulsen på Tribunalen.