Teater Västmanland: Skuggbiografier

Lars Norén har skämt bort oss. Efter en lång rad pjäser då jag spyfärdig snubblat ut ur salongen är förväntningarna höga. Här räknar jag med dramatik som Drabbar med stort D. Och visst, även i detta korta familjedrama finns de flesta ingredienser – hatet, de sjuka beroendena mellan människor, det desperata famlandet efter kärlek.
   På scenen står verandadörren öppen mot Västeråsskymningen, men rummet är slutet, kvalmigt. Sonen Magnus dundrar in på motorcykel och från första nanosekunden är vi där – i Norénland – i det rappa språket, malande fraserna och en undertext så laddad att man konstant sitter på helspänn för att parera skottsalvorna.
   Varifrån den tatuerade och nazistinfluerade sonen kommer antyds bara – troligen fängelset. Likaså varför han hamnade där, men att familjen är full av förljugenhet och har incestuösa ok att bära framgår med smärtsam tydlighet. Hemmet med den till fysik och känsla förlamade fadern, förnekande modern och utlevande systern är ingen borg att återvända till. Magnus får således bära sin törnekrona, såväl bildligt som sceniskt i Björn Melanders pregnanta regi. Problemet är nog att vi har sett det förr. Även helvetet kan immunisera.