För den som tycker om att måla fan på väggen har det varit ett givande teaterår. Avgående chefer, kickade stjärnskådespelare, grymmare bidragsregler, teatrar som tvingats slå igen. Det har satts igång en omstrukturering av svensk teater som hotar både etablerade institutioner och fria grupper.
Men samtidigt har det gjorts mycket bra teater – kanske mindre på de stora scenerna än i bakfickor, garage och på småscener runtom i landet. Mest glädjande har genombrottet för den unga svenska dramatiken varit. Flera institutionsteatrar har i år dragit igång projekt med specialskriven ny dramatik: Folkteatern i Göteborg, Östgötateatern, Upsala Stadsteater.
Resultaten har väl inte alltid varit helt lyckade, men satsningen är ett friskhetstecken: teatern vågar se framåt, bevakar inte bara ängsligt biljettkassorna med hjälp av klassiker, West End-succéer och en lagom museal Norén.
Den levande Norén har, inom Riksteaterns ram, även funnit friare former för sin dramatik. Med Akt och Kommer och försvinner fortsätter Norén att fjärma sig från den psykologiska realismen och som regissör blir han mer och mer intressant: Måsen hör till årets höjdpunkter på svenska scener. Det är ingen tvekan om att Norén, tillsammans med Unga Riks och det allt bättre gästspelsurvalet, ryckt upp Riksteatern rejält de senaste åren; de lönlösa egenproduktionernas tid tycks definitivt förbi.
Detsamma kan väl snart sägas även om Dramaten. Avgående chefen Ingrid Dahlberg har hållit i yxan och penningpungen så som kontraktet stadgat och hon har fyllt salongerna. Men hon har gjort det med en allt lättare och mer förutsägbar repertoar; Hustruskolan, Cabaret och Komisk talang går väl an, men hör scensåpan Bestseller av Louise Boije af Gennäs verkligen hemma på nationalscenen? Med Staffan Valdemar Holm som ny chef och konstnärlig ledare – allt tyder på att han blir det – tar sig Dramatens experimentlusta säkert andra, mer gedigna uttryck.
Året har, som sagt, varit de aviserade chefsavgångarnas år: förutom Dahlberg har även Peter Wahlqvist på Stockholms stadsteater meddelat att han slutar nästa år och Eva Bergman, som byggt upp Backa Teater till Sveriges kanske främsta barn- och ungdomsscen, lämnar teatern efter 20 år. Åtminstone i Backa är successionsordningen redan säkrad: det såg Eva Bergman till för två år sedan då hon tog in Alexander Öberg från Teater Bhopa som regissör. Öbergs uppsättning av Mats Kjelbyes Klister visar att han börjar få grepp även om Backa-ensemblen. Sina bästa uppsättningar har han, än så länge, gjort på Bhopa.
När Peter Wahlqvist går lämnar han över en stadsteater i medvind. Han har, under sin chefstid, förvandlat teatern till en gästscen för några av världens främsta regissörer (i år bland andra Robert Wilson och Frank Castorf) och utvecklat Backstage till landets viktigaste scen för den yngre teaterpubliken. Dessutom producerar Stockholms stadsteater också, nästan i förbifarten, elegant, välspelad kostymteater som En månad på landet – en uppsättning som, om inte annat, slår Dramaten på fingrarna i fråga om hantverkskunnande och traditionsmedvetenhet.
Men, som sagt, det finns även mörka moln på den svenska teaterhimlen. En ny, aggressiv kulturrådspolitik ser ut att vilja skilja agnarna från vetet: trots fler bidragsmiljoner från staten är det inte fler teatrar som får verksamhetsbidrag, och även projektbidragen delas ut med tydliga signaler om vilka som ska få överleva och vilka som bör gå i graven. Lokala kulturnämnder gör liknande prioriteringar och motiveringarna är vaga, om de alls meddelas.
Vi håller på att få en otäck tävlingsatmosfär i kulturbidragsvärlden, och det är inte alltid det långsiktiga konstnärliga arbetet som belönas. Blir det för långsiktigt och metodiskt – då riskerar man att få den nesligaste av alla allmosor från stat och kommun: Avvecklingsbidrag. Samtidigt som de smartaste, fräckaste och flashigaste projekten tar hem kovan från okunniga tjänstemän och byråkrater.
Loading ...
