Det var väldigt mycket Strindberg på Radioteatern förra året. Och Teaterhögskolan i Luleå hade sin första avgångsklass. Dessutom fick teaterkollektivet Rex minskade anslag från 250 000 till 100 000.
Svenskt teaterliv har sedan 1982 sammanfattats av Teaterårsboken som ges ut av Riksteatern. I år är utgåvan något förändrad – den inbundna boken har fått ge vika för papperspärmar, personalen har minskats och besparingskraven har också lett till att den trycks på print-on-demand (det vill säga vid efterfrågan). Men glädjande nog ser inte nedskärningarna ut att ha påverkat innehållet, Teaterårsboken tycks fortfarande täcka det mesta av teatersverige. Här kan man läsa om vilka uppsättningar som har gjorts, vilka gästspel som förekommit, vilken dramatik som har publicerats och vilka teatermänniskor som har avlidit. Teaterårsboken griper också över dans, teve- och radiodramatik, och informerar dessutom om hur stora (eller små) bidrag teatrarna runtom i Sverige har erhållit.
Teaterns rätta väg
Teaterårsboken inleds i år med tre artiklar som var och en försöker sammanfatta dagsläget för teatern, och även sia om kommande trender och kanske till och med nya riktningar inom teatern. Åsikterna om teaterns ”rätta” väg är slående olika. Den enda samstämmigheten ligger sorgligt nog i att ingen egentligen tycks tro på teaterns intellektuella kapacitet i Sverige, och möjligheten att föra djupa, angelägna samtal. Den som ändå mest tror på ett slags dialog är kritikern Lars Ring, som pekar på hur verkligheten tog sig in på scenen genom uppsättningar som 7:3, Rannsakningen eller Om detta är en människa. Det dokumentära, säger Ring, är teaterns räddning i en tid som blir allt mer fiktionaliserad. Scenen som spelplats för politiska ställningstaganden och existentiella frågor kommer att bli allt vanligare.
Mer performance efterlyses
En närapå motsatt ståndpunkt intar Danjel Andersson, som förutspår och efterlyser mer performance i den svenska teatern. Denna scenkonst som innebär ett slags fusion mellan konst, teater och dans där ideologier står tillbaka för form- eller genreexperiment, är det fortfarande nästan bara koreorafer som ägnar sig åt och mycket sällan teaterregissörer.
Lis Hellström Svenningson går ännu längre och hävdar å sin sida att regissören har blivit slags koreograf och att gränserna mellan teater och dans redan är raserade. Hon plockar fram Eva Bergmans, Mats Eks och Linus Tunströms uppsättningar av ”danspjäser” som vägledande för framtidens teater där skådespelarnas och dansarnas uttryck inte står för komplett skilda genrer.
Dessa fullständigt kontrapunktiska åsikter om hur teatern ser ut och var den är på väg är i sig ett tecken på att det faktiskt existerar ett vitalt teatersverige.
Skulle man dra ned på innehållet i Teaterårsboken så skulle dess existensberättigande försvinna. Det är som samlare av allt inom teatern den har sin främsta funktion. Där blir Teaterårsboken ett unikt dokument som försöker fånga sitt undflyende nu – precis som teatern själv.
Loading ...
