Och det är kanske en vettig förändring. Att rapportera teaterverksamheten årsvis ökar troligtvis överblickbarheten och därmed möjligheten att generalisera över större tidsrymder, vilket förmodligen är bokens egentliga syfte – att i ett enda dokument omfatta ett helt lands scenkonst. Som vanligt är boken rikt illustrerad med porträtt och bilder ur föreställningar i sitt nya, mjuka format.
Intervjuer istället för essäer
Ofta har sammanställningen av teaterverksamheten inletts med ett par essäer: kunniga, profeterande, reflekterande och ibland kritiserande. Dessa essäer har varit en viktig och välbehövlig kontrast till den konkreta teaterpraktik som Teaterårsboken beskriver. I år är de tyvärr borta, ersatta av tre samtal. Skribenten Anna Hedelius har i tur och ordning intervjuat en regissör, en skådespelare och en teaterkritiker. Ämnet för intervjuerna har varit morgondagens teater.
Morgondagens teater
Andreas Boonstra, regissör på moment: teater i Gubbängen kritiserar institutionsteatrarna för deras ökade kommersialisering. Han målar upp en teater som riskerar att ta kål på sig själv genom ängslighet, rivalitet och pengabrist. Ändå finns det ett hopp, anser Boonstra, i den statsunderstödda teatern som vågar välja svåra vägar.
Ett annat perspektiv visar Birgitta Englin på Upsala Stadsteater. Hon var skådespelare men bytte yrke, ett byte som ledde till en triologi uppsättningar och avslutades med den prisade föreställningen Elektra. Trots att Englin har utgått från klassiker i sina arbeten säger hon sig hysa hopp om den unga dramatiken. Men samtidigt antyder hon en kritik mot dagens dramatiker, som inte alltid är tydliga i sin pjäsriktning och till priset av smidig dialog glömmer bort budskapet. Englin anser att de alltför ofta låter sig nöjas med igenkänningsfaktorn. Till skillnad från Boonstra, som vill värna om den teaterintresserade publiken, har Englin arbetat aktivt för att hitta teaterovana ungdomar.
Tredje rösten kommer från teaterkritikern Ingegärd Waaranperä. Hon utbrister förtjust att teatern idag är bättre än någonsin och ser nya trender, bland annat i hur teatern inte längre utspelar sig i ett slutet rum utan finner vidare och öppnare ytor. Som exempel anför hon Lars Noréns gatuperspektiv, Jasenco Selimovics europeiska utgångspunkt och Tribunalens politiska klangbotten.
Essäerna saknas
Teaterårsboken ska gripa över mycket och hinner egentligen bara vädra tillståndet i de inledande intervjuerna. Intervjuerna är ingen dum idé alls – tvärtom – men kan inte ersätta essäns möjlighet till fördjupning. Varför inte både intervjuer och essäer? Var är exempelvis Tiina Rosenbergs röst kring hur dagens teater förhåller sig till queerbegreppet? Existerar det en feministisk teater – det finns ju väldigt många unga kvinnliga dramatiker. Hur ser det ut på chefsstolarna runt om i landet? Och hur förhåller sig teatern till ordet, det andra instrumentet som skådespelaren har tillgång till, vid sidan av kroppen.
Intervjuavsnittet avslutas med att några andra branschmänniskor får berätta vad de önskar sig av teatern i framtiden. I flera av kommentarerna vädras farhågor om att mediet håller på att dö, kvävt av underhållningsindustrin, oförstående politiker eller ren kapitalism.
Detaljerad redovisning
Efter att ha läst alla kommentarer saknar man rösten från en kulturpolitiker. Vad har makten för syn på dagens teater? Vilken teater vill de som bestämmer och fördelar pengarna ha? Ett embryo till svar finns naturligtvis i Teaterårsboken själv, där de statliga bidragen redovisas tillsammans med uppgifter om tidigare bidrag.
Teaterårsboken 2001 svarar på en mängd detaljfrågor (hur mycket pengar fick den och den gruppen, vilka spelade i den och den uppsättningen), men när det gäller det stora perspektivet framstår den som en oöverskådlig mosaik. Ett helt lands teaterarv förefaller vara i händerna på några nyckfulla kulturpolitiker och ekonomiska hänsyn. Och det är väl tyvärr som det brukar vara.
Loading ...
