Tammerfors är en i Finland klassisk teaterstad, här vallfärdar också en ”vanlig” publik till festivalsalongerna. Så var också tjugo av huvudprogrammets femtiosju föreställningar utsålda. Samtidigt handlar det om många festivaler i ett. Ett stort tält tillsammans med samarbetande restauranger bjuder på showkvällar, och den så kallade off-delen innefattar trettiofem uppsättningar.
Det är följaktligen omöjligt att se ens en bråkdel av utbudet, själv missar jag gästspel från Libanon, Grekland och Frankrike. Men samtidigt blir festivalveckan en unik mötesplats för både olika publiksegment och teatergenerationer.
I huvudprogrammet (tio internationella produktioner, arton finländska) blandas primärt små men intressanta utländska gästspel med Best of Finland. Det finns mycket prestige i att bjudas till Tammerfors, därför ger utbudet också en bild av vad finländsk teaters konstnärliga grädda består av. Och den bilden visar tydligt hur beundransvärt stark – och populär! – den finskspråkiga dramatiken faktiskt är.
Intressant nog är också inhemska klassiker hett stoff, vilket Jukka-Pekka Pajunen från festivalledningen förklarar med att ”vi i Finland vill veta vilka vi är och varifrån vi kommer, och varje generation måste göra klassikerna på sina egna sätt”.
Så är klassikeruppsättningarna också allt annat än konserverande, det är nya tolkningar och nya kontexter som dominerar. När exportregissören Kristian Smeds tolkar Okänd soldat får han statsministern att kommentera – utan att ha sett uppsättningen. Och när prisbelönade Mikko Roiha gör Sju bröder gestaltar han sju rotlösa sysslolösa moderna män på ett sätt som gör paralleller till landets färska skolmassaker självklara.
Kemi stadsteaters Sju bröder. Foto: MA-Kuva, Mika Ahonen
Av det utländska utbudet fastnade jag för två produktioner. Dels svenska Riksteaterns 24 timmar Berlin (regi Melanie Mederlind), som med sitt intellektuella stiliserande formspråk lämnade flera finska kritiker kalla – vilket förstås har att göra med att ett sådant formspråk aldrig har slagit igenom i Finland. Det sätts också upp allt mindre modern tysk dramatik.
Och dels lettiska Sound of silence (regi Alvis Hermanis) som har sin startpunkt i en inhiberad Simon & Garfunkel-konsert i Riga 1968. Fjorton karaktärer, en avlång scenbild med ett halvt dussin rum (utan väggar), drygt tre timmars speltid och inte en enda replik. Det låter statiskt, men via skådisnyckelord som lekfullhet och total närvaro byggs en sugande magisk teateratmosfär upp.
Hermanis har jobbat flitigt i Tyskland, blev trött på det våldsamma teateruttrycket och ville göra en föreställning som byggde på glädje och lycka. Resultatet är ett sextiotal scener, alla förenade av Simon & Garfunkel-låtar och en naiv barnslig tro på framtid och romantik. Men det här är Riga, och uppsättningen slutar i att drömvärlden drunknar.
Kristine Kruze och Ivars Krasts i Sounds of silence. Foto: Gints Malderis
Festivalen rymde i år också det återkommande nordiska teatermötet, med nyskriven dramatik och dess mobilitet som tema för flera seminarier. Ny statistik visar att nordisk dramatik rör sej sparsamt över nationsgränserna, vilket Riksteaterns Gustav Tegby förklarar med en viss form av lättja:
– Vi tar gärna för givet att vi har bättre koll på varandra än vad vi sist och slutligen har.
Ledde seminarierna fram till något?
– Det fanns idéer. Problemet är väl att vi är bra på att skapa nätverk, och så väntar vi att saker löser sig av sig själv. Så vi måste på allvar jobba för att uppnå konkreta mål, annars förändras ingenting.
2009 blir det mindre nordiskt i Tammerfors, intresset här är självklart större för det baltiska och ryska. Men ett namn lär redan vara mer eller mindre spikat, en ny regi av Thomas Ostermaier och tyska Schaubühne.
FAKTA
Nordiska dramatikerpriset som Nordisk Teaterunion delar ut vartannat år gavs till Juha Jokelas pjäs Fundamentalisten vid en prisceremoni under teaterfestivalen.
Loading ...
