Teaterchefer granskas i TV

Undersökande journalistik på kulturområdet hör till undantagen. Men nu sänder Sveriges Television en dokumentär* som beskriver hur vår tids fixering vid ekonomi och vinstmaximering också förändrat våra offentligfinansierade teatrar. Istället för att ha publiken och teaterkonsten för ögonen har såväl nationalscener som stads- och länsteatrar istället blivit bolagiserade lekstugor för teaterchefer som driver institutionerna som småpåvar. I pressmeddelandet från SVT inför visningen av filmaren Niels Reises dokumentär Teaterdirektörerna skriver man att ”det är inte bara i näringslivet som fringisar och ryggdunksförmåner förekommer”.

Varför gjorde du filmen Niels Reise?
  – Dels för att jag är teaterintresserad, dels för att jag reagerade när dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm häromåret krävde att en SVT-reporter skulle avskedas efter att ha granskat Holms dubbla löner på Dramaten. Där börjar filmen.

I din dokumentär visar du hur teatrar drivs som både skalbolag och förlustföretag. Vad är det som hänt med svenska institutionsteatrar?
   – Det som hänt med teatrarna är det som hänt med hela det svenska samhället. Man försöker hitta billigare, mer effektiva, mindre personalintensiva och mer hierarkiska sätt att bedriva sin verksamhet. Ekonomismen blev viktigare än det traditionella uppdraget att skjuta till offentliga resurser och göra teater för alla.

I dokumentären passerar en rad verksamma och avgångna teaterdirektörer revy – Staffan Valdemar Holm, Marie-Louise Ekman, Peter Oskarson, Astrid Assefa, Benny Fredriksson… – som exempel på hur dessa institutioner numera drivs. Några beskrivs ha hårda nypor, andra ha ohemult och ibland dubbla löner, man har fringisar och gör firmafaktureringar.
   – Teaterns chefer precis som näringslivets chefer är inte alltid medvetna om var man befinner sig i lönehierarkin. De dribblar med skatter och pengar och olika former av bolag. Svenska teaterchefer har blivit som vilken chef som helst som driver en ekonomisk verksamhet. Till och med skalbolagsverksamhet var under en tid vardagsmat på svenska teatrar. 
   – Men, och det vill jag understryka, det är inte teaterchefernas val, utan det har blivit deras uppdrag.

Var det svårt att få teatercheferna att ställa upp för intervjuerna?
   – Nej, de var samarbetsvilliga. Det var svårare med skådespelare, det är mycket svårare att få en skådespelare att uttala sig i den här frågan. Teaterdirektörer är inte rädda.

Medan övrig personal på teatrarna framställs som rädda, ordet ”skrämda” används till och med i filmen. Du beskriver det som en följdeffekt av det nya sättet att driva teatrar på, att det blir sämre arbetsklimat och sämre arbetsvillkor.
   – Ja, personalen är rädda. Att det är så har understrukits av den kartläggning Ekot nyligen gjorde om sexuella trakasserier på teatrarna.

Vilket uttalande av teatercheferna förvånade dig mest?
   – Det Stefan Böhm berättar om skatteplanering och skalbolagsaffärer på svenska teatrar, att det bedrivits över partigränserna och i hela Sverige.

Grävande kulturjournalistik hör till undantagen. Blir det en fortsättning nu? Vad skulle du då vilja undersöka?
   – Jag skulle vilja granska teatrarnas styrelser, vilka som sitter där och varför. Det kanske skulle kunna sätta igång en debatt om syftet med våra samhällsinstitutioner som vi gemenamt betalar för och ska ha nytta av.

Dokumentären Teaterdirektörerna visas i K special, SVT2 fredag den 26 mars 20.00.

Se ett filmklipp och läs mer om dokumentären på SVT:s hemsida