I London hänger minnet av Dickens fukt och fattigdom som en dimma över smutsiga gränder. Staden verkar nära en lätt pervers förtjusning i sitt mörka förflutna. Här finns en rad skräckkabinett där forna tiders grymheter exploateras i mörka källarvalv. Det största och mest påkostade, London Dungeon, lyckades skrämma slag på Nummers utsända. Ett helt gäng aspirerande skådespelare av det slag som denna teaterstad är full av gjorde sitt till, gestaltande bödlar och torterare med tidstypiska bölder och sår i ansiktet.
Så när performancegruppen Shunt placerar sin nya föreställning Amato Saltone i vidsträckta källarlokaler, i direkt anslutning till tunnelbanan, känns det kongenialt med staden i stort. Fuktdrypande gångar med mörka prång på båda sidor leder in till en enorm sal där besökaren kan styrka sig med en drink i väntan på vad som än ska ske. Vid ingången får man en nyckel och ett nytt namn. Det här är performance av den gamla 60-talsskolan, där publiken med eller mot sin vilja blir medskapande i det drama som följer.
Men Amato Saltone skippar blodet och fokuserar i stället på den moderna människans spleen som kräver allt större kickar för att känna att hon lever. Rädslan uppstår ändå, i osäkerheten över vad man som publik egentligen kommer att utsättas för. Spelplatsen är till en början ett fiktivt Penthouse med utsikt över staden. Här ska en orgie äga rum, aktörerna cirklar runt i rummet och frågar den nervöst fnissande publiken om de har latexallergi och uppmanar alla att delta, även om man till en början har tillåtelse att behålla sina kläder på.
Som tur är följer inga sexuella experiment, i stället bjuds delar av publiken in på en privat fest i en liten lägenhet där den nervösa mannen som bor där bjuder på kex. Det är spännande att uppleva hur varje rörelse, varje liten harkling som man själv eller någon annan gör registreras av samtliga i gruppen. Får en betydelse – vi är alla medagerande.
Sedan schasas vi ut även därifrån och får äntligen bli en riktig publik som på bänkar får se den mest suggestiva delen av föreställningen. En berättelse om det skrämmande och komiska som döljer sig under ytan, om biografvaktmästare som bildar kriminella gäng.
När vi väl förs tillbaka till ursprungsrummet möts vi av resterna efter orgien. En enda röra av ihopknögglade Kleenex över hela rummet, en aspackad, gravid kvinna som försöker resa sig, en annan gravid kvinna som däckat under en presenning. Dekadens, milt sagt.
Det finns en doft av ett England som fortfarande är lättchockerat, trots Svennis otrohetsaffärer och politiker i babykläder, över denna föreställning. Kanske ligger i botten en starkt upplevd kontroll och konvention som lockar fram den underbara lekfullhet och vilja att spränga gränser för vad teater kan vara som är den största behållningen av Amato Saltone. Kanske är den svenska bedrägliga känslan av att allt är tillåtet och allt redan gjort en riktig kreativitetsdödare. För något som det här har jag aldrig sett i Sverige.
Loading ...
