Aldrig tidigare har teaterfestivalen i Avignon blivit så starkt kritiserad som den blev i år. Förutom festivalledningen angreps belgiske scenkonstnären Jan Fabre, årets konstnärliga rådgivare, särskilt hårt.
Kritiken riktade sig både mot Fabres egen produktion – en nypremiär, Je suis sang (Jag är blod), och tre urpremiärer, bland annat den stora öppningsföreställningen L’histoire des larmes (Historien om tårar) – som i pressen beskrevs som våldsam, obscen och konstnärligt tveksam, samt mot programmet som ansågs vara alltför dominerat av dans, performance och kropp (se länk »).
Ur den häftiga personkritiken utkristalliserade sig snart en debatt som inte längre rörde sig på pajkastningsnivå, utan som i förlängningen känns viktig för scenkonsten. Man kan inte annat än imponeras av alla de disparata åsikter kring teatern som luftas i franska dagstidningar. Upprörda småföretagare uttalar sig om hur festivalen på senare år har börjat skrämma iväg de turister som tidigare gjort handeln så blomstrande. Tillresta teaterentusiaster beklagar att programmet blivit så deprimerande. Journalister diskuterar om det är rimligt att inte spela en enda talteaterföreställning på den anrika spelplatsen Palais des Papes, och teaterchefer runt om i Frankrike debatterar teaterns konstnärliga utveckling. Det är upprört, förälskat och på blodigt allvar.
När teatern är närvarande, och skildrad från olika perspektiv, i kulturdebatten blir den onekligen betydelsefull. Den blir både politisk och konstnärlig, av intresse för marknadskrafter och allmänhet såväl som för teaterarbetare och specialintresserade grupper. Alla tycker olika om teater, men alla tycker åtminstone något om teater.
Att jämföra den svenska och den franska teaterdebatten är intressant. Den svenska debatten har av tradition en tendens att framförallt röra sig kring teaterns organisatoriska struktur. Organisation är ett snällt debattämne där det är betydligt lättare att nå en självklar sluträkning än i en debatt kring teaterns konstnärliga utveckling. Det är också en relativt otillgängligt debatt för människor utanför teaterns värld. Bristen på en livlig intellektuell debatt kring kvalitet och utveckling, samt bristen på en debatt som inte är startad för att uppnå kulturpolitiska mål, kan ofta skapa en falsk känsla av att den svenska teatern är endimensionell, den utslätas till en byggsten i socialpolitiken. När teatern sedan plötsligt upprör – som till exempel DI:s barnprojekt förra året – har man inga verktyg att bemöta kritiken med. Allmänheten är inte beredd på att teatern kan vara het och farlig, och resultatet blir att halva Sverige vill skrota teaterkonsten och stänga DI.
Att ständigt föra en kritisk teaterdebatt i media behöver för teaterarbetare och journalister inte alls innebära att såga av den gren man sitter på. Det kan i stället vara att peka på en annan gren och säga ”Det där är en skitgren. Min gren är bäst och jag älskar trädet passionerat.” Och så kan man sitta där och kasta lite svidande kottar på varandra för att föra in lite krydda i debatten, för att ta ställning och understryka teaterns mångfacetterade art.
I Avignon har man nu gjort bokslut över årets festival och arbetet inför nästa år med Josef Nadj som konstnärlig rådgivare har börjat. Jan Fabre är redan någon annanstans och gör nya upprörande storverk. Lugnet har åter lagt sig.
Loading ...
