Under två timmar i onsdags kväll samlades representanter för små och stora institutioner, fria grupper, skådespelare och teaterintresserade i Kulturhusets hörsal för att diskutera svensk teaterpolitik med utgångspunkt i ”teaterfabrikerna”, de sju stora institutioner som tillsammans delar på 1,44 miljarder i skattemedel, eller som Danjel Andersson, seminariets initiativtagare uttryckte det:
– Vad gör vi för de offentliga medlen, vi gör teaterfabriker, stora scenkonstfabriker.
Den som varit med ett tag påminner sig att institutionernas vara eller icke-vara diskuterades redan på sjuttiotalet. Enligt teaterkritikern Leif Zern har egentligen inga nya visioner tillkommit sedan dess, snarare menar han, har det skett en reträtt från sjuttiotalets visioner:
Ett påstående som bekräftades av diskussionen där ingen, varken i panelen eller i publiken, verkade vilja ifrågasätta institutionernas existensberättigande, endast att de kostar så mycket pengar.
Den sanna kostnaden dold
Vad man också verkade överens om är att institutionerna borde kunnas organiseras på ett mer kreativt sätt, men att ingen egentligen hade något konkret förslag mer än att det är viktigt att våga ifrågasätta befintliga organisatoriska strukturer.
Kanske spelar det inte heller så stor roll vad som sker med institutionerna. På vägen ut från Kulturhuset hade jag sällskap med två unga teaterutövare och den ena satte fingret på det som kanske egentligen är teaterns stora dilemma: hur länge skall skådespelare vara tvungna att sponsra svensk teater på grund av att man är underbetald eller inte alls betald. Kort sagt, när skall teatern, all teater, få kosta vad den faktiskt kostar?
Loading ...
