Det känns lite underligt att se bilden av det samtida Estland växa fram i salongsmörkret i Tartu: den visar sig inte direkt utan som ett slags besvärande frånvaro. Här spelas samtida irländska succépjäser och inhemska och internationella klassiker, men väldigt lite nyskrivet estniskt och inget som direkt berör de snabba sociala förändringarna i landet.
Det moderna Estland visar sin öppenhet utåt – och bakåt i tiden – men sluter sig inför samtidsproblemen. Den enda pjäsen på festivalen med uttalad samhällskritik hade importerats från Finland: Jouko Turkkas Connecting people, som von Krahl-teatern i Tallinn blev först med att sätta upp efter det att Helsingforsproduktionen havererat.
”I teaterns värld råder den goda smaken”
Men att en estnisk dramatiker skulle dra ned brallorna på det ekonomiska och politiska etablissemanget – dit är det ändå ganska långt. Åtminstone enligt kritikern Madis Kolk, som enväldigt valt ut årets festivalpjäser:
– Connecting people är kanske inte världens bästa pjäs, men den behövs här på festivalen som inspiration till en mer samhällskritisk dramatik, menar Madis Kolk.
– Allt kan sägas i Estland i dag, men mest öppenhjärtigt görs det i medierna och i rockmusiken – i teaterns värld råder fortfarande den goda smaken.
Teatern lätt offer för lockelser och trender
Kanske är det ändå med den goda smaken det måste börja. Utan förankring i traditionen, både den inhemska och den internationella, blir teatern lätt offer för kortsiktiga lockelser och trender. De första åren efter självständigheten spelades också mest lätt komedi, sedan kom klassikerna, sedan den europeiska absurdismen – men repertoaren bestämdes kanske mer av biljettkassorna än av regissörernas visioner.
Nu är sökandet efter en kulturell identitet tydligare: i de irländska pjäserna (Martin McDonaghs Krymplingen från Inishmaan och Brian Friels Aristokrater) speglar esterna sina frihetsdrömmar i ljuset av ett heroiserat förflutet. Fick vi den framtid vi ville ha? Och i Witold Gombrowicz Vigseln, – en magnifik uppsättning av Vanemuine-teatern i Tartu – spelas fader-sonkonflikten upp som ett möte mellan gårdagens röda maktfullkomlighet och en ny cynism under svart flagg – fascistisk eller marknadsanarkistisk?
Nokia-direktör som förälskar sig i bag-lady
Men, som sagt, den öppna samtidskritiken hörs ännu inte. Att man kan spela vildsint Turkka-melodram, det vill säga att man har de konstnärliga förutsättningarna att gestalta ett kapitalistiskt rännstensinferno – det visar von Krahl-teaterns uppsättning av Connecting people. Pjäsen, om Nokia-direktören som förälskar sig i en helsingforsk bag-lady, är full av politiskt sprängstoff. Men i estnisk press har debatten mest handlat om alla fula ord på scenen – ännu rätt ovanliga i Estland.
Vad hade hänt om man bytt ut skvallret om Kekkonen mot den estniske presidenten Lennart Meri? Ollinen mot en estnisk börsklippare? Bag-ladyn mot en rysk tiggare?
Vitalitet i estnisk teater
Ändå: det finns en vitalitet i estnisk teater som, inom några år, säkert bär frukt även internationellt. Redan nu spelas den unge dramatikern Jaan Tättes Korsning med huvudled runtom i Europa (och presenteras på en reading i Sverige nästa år).
Första akten av hans Bron, det enda nyskrivna estniska stycket på festivalen, var också en av höjdpunkterna på ”Drama 2001” – ett stycke vardagsabsurdism av en alldeles egen variant. Tyvärr förstördes pjäsen av en symboliskt överlastad andra akt.
Regissörsinsatserna fick, generellt, negativ kritik av den internationella festivaljuryn. Själv var jag mer positiv: många goda regissörsidéer föll helt enkelt på att några av ensemblerna var unga och oerfarna.
Slagsmål mellan regissör och kritiker
Men den grövsta kritiken – och häftigaste debatten – stod ändå esterna för själva. Festivalen avslutades nämligen med att en ledande kritiker, (och jurymedlem), Valle-Sten Maiste, fick på käften av Rakvere-regissören Üllar Saaremäe. För sin allmänna elakhets skull och för att han ”smutskastat estnisk teater”.
Saaremäe bad visserligen om ursäkt efteråt, men bara som privatperson. Som teatermänniska ångrar han inte slagsmålet det minsta – ”det behövdes för att rensa luften” säger Saaremäe.
Estnisk teater tycks ta lärdom även av Ingmar Bergman.
Loading ...
