När Teatr Weimar språkdekonstruerar William Shakespeares Hamlet liknar scenrummet på Inter Arts Center en studio. Bakom avancerad musikelektronik sitter kompositören Kent Olofsson. Bakom videoredigeringsutrustningen sitter regissören Jörgen Dahlqvist.
Vid ett bord sitter Hamlet och Ofelia och resonerar om våldshandlingen som frikopplad från moralen. Klyftan däremellan är orsaken till det tvivel som Hamletfiguren alltid ges att plågas av.
Dahlqvists text slingrar sig in emellan och igenom de uppbrutna Shakespearecitaten. Här en berömd monolog reducerad och transformerad: ”Är jag? Var jag? Kan jag vara?”
Variation, omplacering, repetition, fragmentering och fokusering är metoden för att utröna vad orden vill få världens mest kända rollfigur att utföra.
Vilka är konsekvenserna av skillnaden mellan ord och handling? Vilka moraliska kvaliteter har påståenden och begrepp? Handlingen är ett slutet system som rättfärdigar brutalitet. Beslutets patosfyllda lidelse är sin egen nihilistiska antimoral. Utförandet legitimerar det onda, och våldets offer är jaget, ansvaret, kärleken och omsorgen.
Spelet mellan Rafael Pettersson och Linda Ritzén är intimt, ömsint, lågmält, vardagligt avteatraliserat; extremt intensivt och förtätat. Så småningom, när Ofeliagestalten smälter samman med Gertrud, blir dialogen en allmängiltig konflikt mellan manligt och kvinnligt.
Den kunde också vara en dialog mellan Jesus och de båda Mariorna, eller en självmordsbombare och hans partner: det manliga handlandet resulterar i förödelse, det kvinnliga språket vill se kärleken som försoning, men bär sitt eget våld i form av ”överlämnandet”.
Här är det Ofelia som talar om sömnen, döden, som befriare, medan Hamlet menar att döden är uppvaknandet ur overkligheten. Ofelia anklagar också Hamlet för att vara sin far – ”du är två” – och trots att han förnekar fadersnamnet bär han pappa inom sig: det tunga kravet att ta till våld, ”världen måste sprängas för att pappa inte finns”.
I Hamletvariationen når Teatr Weimars sammansmältning av ljudkonst, bildkonst, röst, text och kropp en höjdpunkt. Ansikten redigeras samman med skuggor. Musiken och röstförvrängningarna skapar en ömsom skönt klingande, ömsom dissonant ekokammare kring orden. Gränser upplöses och dras samman i ny form.
Teatr Weimars konstnärliga forskningslaboratorium fortsätter att leverera exceptionella resultat.
Loading ...
