”Start spreadin’ the news,
I’m leavin today,
I wanna be a part of it,
New York, New York …”
Uppbackad av frackklädda klasskamrater sjunger Lisa Werlinder ut från Norrbottensteaterns stora scen. Med knixande, trixande steg och stora leenden dansar den första avgångsklassen ut i verkligheten.
Scenskolans musikalafton är näst sista anhalten.
Lisa kommer till vårt möte från en lägenhet full av banankartonger. Hon packar inte för New York men väl för Stockholm. Sista etappen på den fyraåriga utbildningen är två spelningar av slutproduktionen ”Grandavägen 7” på Backstage, Stockholms stadsteaters unga scen. Pjäsen är en dramatisering av den isländska författaren Vigdis Grimsdottirs roman med samma namn.
Historien blandar levande och döda, Lisa Werlinder spelar den drunknade lillebrodern Haukur med en ung pojkes hela slängighet. Hakim Jakobsson gör den döde farfadern.
Förutom att det är oerhört roligt att åka på gästspel har spelningarna i Stockholm också en annan funktion: förhoppningen är att branschfolk kommer för att titta på de nyutbildade skådespelarna.
En i klassen har fått jobb på Norrbottensteatern, några ska till Västanå teater. Andra har inget klart ännu. Lisa turnerar med Parkteaterns ”Hair” i sommar. I fjol gjorde hon sin praktik i uppsättningen, som Riksteatern nu tar ut på turné. Hakim ska operera axeln och väntar med att söka jobb.
Skolan som inte fanns
När de började i Luleå för fyra år sedan fick de dela lokaler med Norrbottensteatern eftersom skolans egna inte var färdiga.
– Vår skola fanns liksom inte när vi kom in, säger Lisa.
Nu ligger skolan och teatern sida vid sida i de stora, röda magasinsbyggnaderna i Luleås hamn. Men dörrarna står fortfarande vidöppna för samarbete.
Ingen av de andra teaterhögskolorna arbetar så nära en teater. Tidigare var teaterutbildningarna knutna till olika teatrar, men 1964 skildes de ut och tre scenskolor inrättades. Den gemensamma ekonomin gjorde att eleverna lätt kunde utnyttjas som statister, något som gick ut över undervisningen.
Både Lisa och Hakim uppskattar samarbetet med Norrbottensteatern.
– Det finns inget negativt med det, säger Hakim med eftertryck.
Han gillar mötet med de äldre skådespelarna som har oerhört mycket att lära ut.
– Det var en otroligt positiv stämning när vi kom hit, vi blev så varmt mottagna i det här bygget, Norrbottensteatern, säger Lisa.
Skolvärlden blir mindre isolerad med en regionteater som granne och studenterna får tidigt möta en publik.
Tufft vara förstaårselev
Under andra året gör studenterna en första praktik i någon av teaterns produktioner.
Men att utveckla ett samarbete tar tid. Lisa tycker att deras första praktik var dåligt planerad och tog tid från undervisningen. Alla var med i olika scener, vilket gjorde att någon alltid var inne på teatern.
Att vara första årskull har sina sidor, både framvända och bakvända.
De första åtta fick väldigt mycket fokus:
– Efter ett tag blev det nästan ”storebror ser dig” – även om det inte var skolans attityd, säger Hakim.
Samtidigt är det få som får den möjligheten.
En baksida har varit brister i planering som lett till ständiga debatter och diskussioner om hur man ska göra.
Lisa tycker inte att utbildningen motsvarat de höga förväntningar hon byggt upp under den period hon sökte scenskolan.
– Men samtidigt, om det varit den där optimala drömutbildningen, som nog inte existerar, hade jag varit en bättre skådespelare då? Nej, jag tror inte det.
Många gästlärare
Just nu går tre klasser på Teaterhögskolan. Tanken är att åtta elever ska tas in vartannat år. Att skolan är ganska liten gör att den inte kan ha så många fasta lärare.
Skolan arbetar i stället med en mängd gästpedagoger. Under fyra år har eleverna mött många arbetsmetoder utan att nöta in någon enstaka, något som kan vara både en fördel och en nackdel.
Både Lisa och Hakim hade jobbat som skådespelare innan de kom in på scenskolan.
Hakim jobbade sig igenom de flesta yrken man kan ha på Norrbottensteatern, inklusive skådespelare, och arbetade även i Luleås fria grupper.
Lisa gick Musikhögskolan men ville bli skådespelare. Under ett collegeår i USA tog hon alla teaterkurser hon kom över.
– Jag tillhör de där som sökte väldigt många gånger, säger hon.
Under tiden började hon få skådespelarjobb och var nära att sluta söka. Men när hösten var tom på jobb sökte hon till Luleå – och kom in.
Hon tycker att teaterhögskolan gett henne en säkerhet hon tidigare saknade.
– Bara att få vara utvald gör att man landar lite mer i skorna.
Ljus framtid
Och framtiden då, vad vill de göra?
– Jag vill jobba med en bra ensemble som strävar framåt och har en historia att berätta, säger Hakim.
Unga Riks är intressanta.
I utbildningen ingår ett filmblock och de är båda sugna på att jobba mer med film. Lisa hade en mindre roll i ”Hassel – Förgörarna”. Hakim ska filma lite i sommar i en norrbottnisk produktion. Lisa vill kunna göra lite av varje i framtiden: en jazzplatta, spela Tjechov …
– Allting är nytt nu, allt är roligt. Jag väljer inte bort något, jag hugger på det mesta, säger hon.
Loading ...
