Teaterhögskolan: Lilleskogen

TIPSET. Barndoms- och vuxenvärlden är ofta skilda åt. I Lilleskogen finns det ett hål mellan dem, ett hål i staketet där små, små barn kan slinka emellan och aldrig komma tillbaka. Åtminstone inte mentalt.

Tio barn leker dagligen med varandra i ett ruffigt skogsparti som råkar ligga granne med deras bostadsområde. De leker och retas på barns vis. Särskilt mycket retar de Julie Nilsen (Viveca Jedholm) som har vårtor på händerna och en påse godis fullt av myror gömt under en sten i Lilleskogen. Och så en annan påse full med trosor…
   En dag försvinner Julie Nilsen spårlöst. Kanske genom hålet i staketet? funderar Jonas (Gustav Deinoff). Eller blev hon bortrövad av uteliggarna i Lilleskogen? Eller kanske indragen i kolkällaren av Anitras (Ellen Mattsson) pappa?
   Tio små barn lekte i en skog. Sedan var de nio… Julie Nilsen är för evigt försvunnen men ingen vet hur. Och över hela gåtan svävar Kungen som tröstar alla barnen om natten. Och Gagarin i sin järnboll. Gagarin, den första kosmonauten som färdades runt jorden på 60-talet.
    Lilleskogen presenteras som ”en slags tragedi/ en pjäs om barn för vuxna”. I spelanvisningarna skriver också Jesper Halle att barnen ska gestaltas som barn, men inte barnsligt. En svår balansgång som Teaterhögskolans avgånsgelever, i Johan Wahlströms regi, klarar mästerligt. Så måste också norske Halles pjäs vara en drömföreställning för Teaterhögskolor med sina tolv roller med vardera ungefär lika många och långa repliker. Den enda invändningen man kan ha är att den är lite långdragen/långsam. Originaltiden ligger på 1.50. Teaterhögskolan väljer att spela den på 2.50 timmar, vilket drar ner intensiteten i dialogen något.
   Lilleskogen tilldelades för övrigt Wilhelm Hansen-priset för bästa pjäs 2001 vilket är förståeligt – den är lika rafflande som en psykologisk thriller på bio fast bättre. Det är ju teater.

Ylva Lagercrantz