Teaterhögskolorna i Göteborg och Stockholm

Malena: Skolorna använder båda Stanislavskij som grund, men i övrigt är de helt olika. I Göteborg jobbade vi utifrån Yat-pedagogiken. Yat är ett slags notationssystem, som kort sagt går ut på att kombinera olika sorters känslokvaliteter med olika sorters fysiska rörelsekvaliteter för att skådespelararbetet inte ska bli abstrakt. Det var väldigt givande att ta del av tekniken. Och i yrkeslivet upplever jag att det är bra att jobba med folk som har gått i Göteborg, för då har vi ett gemensamt språk. Medan du och jag, Malin, förstås kan hitta ett annat språk om vi jobbar.

Malin: Det låter på dig som om inriktningen i Göteborg var väldigt specifik. Annars har jag upplevt att det blir mycket generaliseringar när utbildningarna diskuteras. När folk pratar om Stockholmsskolan pratar de mycket om djupläsning, att det är det som är specifikt för Stockholm, men det håller jag inte med om. När jag kom in var strukturen på utbildningen inte särskilt tydlig. I början hade vi otroligt mycket fysisk träning. Vi jobbade med rörelseimprovisation och akrobatik och pratade inte på ett halvår. Under vår utbildningstid hade skolan två olika rektorer. Den nuvarande rektorn Fred Hjelm har strukturerat upp utbildningen på ett sätt som jag tror har gjort den mycket tydligare.

Malena: Jag tror att Göteborgsskolan har blivit mer och mer otydlig sedan jag slutade. Vår huvudlärare i rörelse, Misela Cajchanova, som var fantastisk, dog. Hon jobbade mycket tillsammans med vår professor Frantisek Veres. Båda var från början mimare och utgick väldigt mycket från det fysiska. Människor som har jobbat ihop i 20-25 år och byggt upp en utbildning har självklart en väldig kontinuitet. Så plötsligt försvinner en jätteviktig del och allt blir kaos.

Malin: Stockholmsskolans professor Keve Hjelm är den som har följt utbildningen längst och det är också han som är tongivande. Djupläsningen är hans pedagogik. Men förutom det jobbade vi mycket med Mirka.

Malena. Det gjorde vi med.

Mirka för munnen
Anna: Berätta lite om Mirka…

Malena: Mirka är världens bästa röstträning….

Malin: Mirka Yemendzakis är en grekisk operasångerska. Hon har en gård i Grekland, dit man kan åka på kurs under sommaren. Hon har ett speciellt schema, som går ut på att jobba med sin kropp, sin ryggrad och att hitta olika rum i kroppen.

Malena: Det syftar till att öppna upp kroppen som instrument och till att hitta rätt andning. Jag gör fortfarande Mirka-uppvärming före varje föreställning. Då vet jag att jag har rösten med mig och att rösten lyder mina tankar och känslor. Plus att jag når fram i rummet, oavsett i hur stort rum jag spelar.

Malin: Vi jobbade med Mirka under hela utbildningstiden. Att jag säger att Stockholmsskolan inte var enbart djupläsning är för att vi fick prova på en massa olika metoder att angripa en text. Vi angrep den fysiskt och vi jobbade i olika tempon. Djupläsning är ju en väldigt långsam och långdragen process. Vi fick inte en enda karta att arbeta efter och det kunde jag sakna när jag gick där. Att vi fick göra så många olika saker är å andra sida också styrkan med utbildningen…

Malena: Att ni inte blev stöpta i en form…

Malin: Ja, ibland kan jag tycka att det blir sekteriktiskt runt en metod. Att unga människor kommer in och blir förevisade att så här ska det vara.

Malena: Ja, för det finns ju ingen absolut sanning. Jag tror man ska se utbildningen på scenskolorna som en grund, där man får olika verktyg för att utöva hantverket skådespeleri med. Verktygen får man plocka ihop i sin egen påse, som man sen bär med sig genom livet.

Påpassade stockholmselever
Anna: Tycker ni att utbildningen motsvarade de förväntningar ni hade när ni
sökte in?

Här brister både Malin och Malena ut i skratt.

Malin: Nej, det var inte alls som jag trodde. Min bild av skolan var väldigt romantisk. Den största besvikelsen var hela branschen och den är ganska genomsyrande på Stockholmsskolan, eftersom så mycket händer just i Stockholm. Det kunde sitta regissörer i matsalen och de kom och tittade på våra redovisningar redan i ettan. Vi fick inte vara i fred överhuvudtaget. Det gjorde att jag inte vågade ta ut svängarna som jag hade önskat.

Malena: Men det där är så dubbelt. Å ena sidan måste det vara jobbigt att ha en massa människor som kollar upp en hela tiden. Men å andra sidan – när Stockholmseleverna väl kommer ut har de ofta en otrolig fördel av att folk vet vilka de är.

Malin: Visst, kontakten med branschen är på gott och ont. I Stockholm var det också tillåtet att ta skådespelarjobb under utbildningen. Det där är jag kluven till. Jag tycker att man bör få jobba i fred de första två åren, men eftersom det är ett otroligt svårt yrke att få in foten i så ska man vara glad för varenda människa som får det.

Malena: När jag började i Göteborg hade policyn varit stenhård – absolut inga jobb som ledde till att vi inte kunde medverka i undervisningen. Men det där luckrades upp. Själv spelade jag på Göteborgs Stadsteater parallellt med utbildningen, vilket så klart var bra för mig. Men för utbildningen i gruppen var det kanske inte helt hundra…

Malin: I vår klass var det folk som jobbade hela tiden och det ledde till avundsjuka och stress, som ingen tog hand om. Konkurrensen hör till yrket för en skådespelare och jag tycker skolan borde ha ett forum där man tar upp yrkets baksidor. Vad händer med mig när jag är avundsjuk? Får jag vara det? Hur ska jag kunna göra avundsjukan till något konstruktivt? Utbildningen skulle kunna omforma branschen om den tog de här frågorna på allvar – då skulle det skulle kunna komma ut modiga skådespelare, som är medvetna om sina rädslor och svagheter.

Malena: Tiden i skolan borde få vara en tid där det är tillåtet att göra fel och att undersöka i lugn och ro utan att behöva tänka: ”Herregud, jag måste kolla upp den här filminspelningen som min kompis var och provfilmade till!”

Stolta elever
Anna: Det är med blandade känslor ni talar om utbildningen. Kan ni någon gång ångra att ni gått den?

Malin: Nej, jag är jätteglad att jag har gått teaterhögskolan. Och när jag ser tillbaka känner jag att det jag hade svårast att göra när jag gick där, är det jag har lärt mig mest av. Men jag kom till skolan direkt från en tvåårig dramapedagogutbildning på Västerbergs folkhögskola. Jag kom med mina pedagogiska ögon och kunde redan som elev se att jag skulle ha hanterat saker på ett annat sätt än vad lärarna gjorde.

Malena: Jag tror att det hör till att man har en viss kritik till utbildningen. Men i dag kan jag känna en otrolig stolthet för att jag är utbildad. Sen pågår ju utbildningen hela livet.

Anna: Saknar ni skoltiden?

Malin: Nej…

Malena: Det hör väl till människans natur att inte vilja gå tillbaka. Fast i höstas var jag med på en workshop som Gunilla Nyroos hade. Hon har själv gått i Göteborg och jobbar väldigt mycket med grundläggande skådespelarövningar. Då blev jag lite nostalgisk, det var som att komma hem. Men det har hänt så mycket sen dess – jag har fått ny erfarenhet och träffat nya människor så jag längtar inte tillbaka.

Att jobba med outbildade
Anna: Hur kändes det att komma ut i arbetslivet?

Malena: Det var läskigt att komma direkt till Dramaten efter tre och ett halvt år i Göteborg. Det var chockartat att få så mycket uppmärksamhet. Då förstod jag hur Stockholmsskolan kanske hade det redan under utbildningen. Klimatet i Stockholm är hårt. Människorna på de flesta teatrar är väldigt fina, men det är något slags hetstempo och man ska inte tro att man sitter säkert. Alla är utbytbara.

Malin: Det var just därför jag ville ut i landet och jobba efter skolan. På Stockholmsskolan kändes den där utbytbarheten av redan under utbildningstiden. Jag längtade efter att få komma med idéer. Det var så jag hamnade på Regionteatern i Växjö. Där kunde jag vara nära besluten.

Malena: Malena: Absolut. Jag arbetar på Regionteatern i Växjö nu och det är helt annorlunda att jobba på en mindre ort. Folk är intresserade av en och tycker att det är kul att man är där. Man känner sig värd något.

Anna: Behövs utbildning eller går det att bli skådespelare på andra sätt?

Malena: När jag sökte var jag helt inställd på att ville jag bli skådespelare så var det scenskolan som gällde. Men under min skoltid var det plötsligt inte alls det som gällde längre. Då ploppade alla såporna upp.

Anna: Ni har båda jobbat i såpor. Är det stor skillnad mellan att jobba med en outbildad och en utbildad skådis?

Malena: Det går förstås inte att dra alla över en kam, men största skillnaden är att en utbildad skådespelare, oavsett var man gått eller om man skapat sig en egen utbildning, kan skapa olika karaktärer. En människa utan den kunskapen och erfarenheten gör hela tiden någonting som är väldigt nära sig själv.

Malin: När jag spelar mot en utbildad blir det ett samspel, jag får något tillbaka. Spelar jag mot en outbildad är det som att vi är i olika bubblor. Skådespeleri handlar ju om att mötas, att lyssna på varandra och svara på vad den andre säger. I dag finns det för många människor som längtar efter att bli sedda snarare än att de längtar efter att spela teater.

Anna: Hur ser ni på framtiden? Kommer ni att fortsätta jobba som skådespelare?

Malin: Jag kan inte se mig själv göra något annat, men sen vet jag ju inte vad framtiden har att bjuda.

Malena. Jag fortsätter så länge det är värt det…så länge glädjen i yrket väger tyngre än svårigheterna.

Malin: Men jag tvivlar jätteofta…

Malena: Blir tvivlen för stora kan man alltid göra något annat och det tycker jag är häftigt…man kan alltid öppna handelsträdgård. Jag tror absolut på lusten som grund för allt konstnärligt skapande – inte nån jävla ångest. Så länge lusten finns går det att göra något bra. Om den en dag försvinner antar jag att den finns för något annat.

Anna: Har ni några tips att ge till unga människor som vill bli skådespelare?

Malin: Det handlar om jobb, om stenhårt jobb. Man ska fråga sig om man är beredd att jobba som sjutton. Är man inte det så räcker det inte. Det finns ingenting som heter att man är begåvad och att man kommer in på scenskolan på sin begåvning. Man kan vara begåvad, men om man inte jobbar som en galning kommer man inte in. Och en del av begåvningen kan vara att man är beredd att jobba. Det handlar om lusten att arbeta. Och ibland får man arbeta också när man inte har lust.

Malena: Den som verkligen vill bli skådespelare ska skaffa sig en gedigen utbildning. Sen var man gör det eller hur man gör det – det får vara upp till vad som passar en. Men att skaffa sig en gedigen utbildning, det tror jag är jätteviktigt.