Vi uppmärksammade det redan i våras med en krönika ». Att valåret nu är inne på sin slutspurt syns ganska väl i repertoaren. Stockholms stadsteater hade redan i våras premiär på feministpjäsen Jösses flickor – återkomsten. I höst spelar de även journalisten och före detta statssekreteraren Gunilla Thorgrens pjäs Garderoben, om effekterna av grupp 8-rörelsens sakfrågor från 1970-talet. Två pjäser som borde ge FI – Feministiskt Initiativ, vind i valseglen.
Odenteatern är mer rakt på sak och kallar kort och gott sin lunchteater för Hur mår du Sverige? –en revy om valet, där man lovar att ta upp de stora valfrågorna fram till den 14 september. ”Fräsch fräck tjottablängare rakt mellan lysmaskarna på Moder Svea”, skrev Dagens Nyheter om föreställningen som nu har nypremiär.
Vänder man blicken ut mot landet hittar man Bengt Bratt
och Kent Anderssons gamla samhällssatir Hemmet som har premiär på Teater Västmanland 15 september. ”Två dagar innan valet”, som teaterns skriver på sin hemsida för att verkligen peka på att detta pjäsval är ett politiskt ställningstagande. Och nere i Malmö spelas en mer poetisk, politisk vision, Dennis Magnussons pjäs Drömmer om att då (som en svensk med hög cred på Teater terrier, om en socialdemokratisk statsminister med personliga problem ( se recension på nummer »). Dessutom bjuder teatern in till vad de kallar ”en fullkomligt opolitisk valvaka” 17 september. På programmet står bland annat politikerkaraoke och ”vallöften vi minns”.
Några exempel bland många. Kanske behöver inte den kändiselit med bland andra Mikael Persbrandt och Lasse Brandeby i bräschen, vilka just nu kämpar för att den borgeliga alliansen inte ska vinna, vara så oroliga för att kulturlivet inte tar politisk ställning inför valet. Åtminstone inte om man ser till teaterlivet.
GÅR MAN VIDARE TILL DE SMÅ, de som inte kan rösta utan är godtyckligt utlämnade till oss vuxna och vår smak, så ser man en tendens som också kan skönjas inom barnlitteraturen. För mångkulturåret tills trots, från att i flera decennier ha varit socialrealistiskt och pedagogiskt orienterad, ser man nu alltmer något som möjligen kan vara effekten av Harry Potter– och Narnia-boomen inom litteraturen och filmen, en galen fantasyteater för barn och unga, ofta helt politiskt inkorrekt och till synes utan pekpinnar. Några exempel är Unga Riks sommarteater om de onda barnen Max och Moritz, som baserar sig på den tyske författaren Wilhelm Buschs bok med samma namn från 1865, samtida med Heinrich Hoffman som skrev Pelle Snusk (Struwwelpeter), vilken också har lockat teaterfolk de senaste åren. Senast var det koreografen Kajsa Giertz som förra året gjorde en föreställning baserad på dessa historier om barn som brinner upp och får tummarna avklippta.
Hoffman-effekten syns också i höst. Några exempel är Offret – en apokalyptisk komedi på Ung Scen/Öst, Mattias Anderssons nyskrivna pjäs om 12-åringen Jenny Carlsson som en helt vanlig onsdagsnatt väcks av att Gud står vid hennes säng. Apokalypsen eller Jordens undergång är nära. En föreställning som vänder sig till årskurs 5 – 7.
Två andra exempel är Stockholm stadsteater som sätter upp Michael Endes Momo eller kampen om tiden på scenen i Skärholmen med premiär 13 oktober, ett samarbete med Cirkus Cirkör vilket säkert bäddar för mer icke-jordnära scenuttryck, samt Backa Teaters Megadundershow som presenteras som en ”smällkaramellsexplosion av snubblande lejon, blixtrande pussar, dundrande bomber, kramiga monster och gråtande riddare”.
Självklart har flera av ovan nämnda pjäser ett budskap, men skillnaden är att nu klär man gärna in det i lite drömskt glitter och glamour. Kanske lättare att övertyga skolorna om att komma då än när pjäsen heter något mer i stil med ”Sorgen – en pjäs om mobbning”.
GLITTER OCH GLAMOUR står också höstens föreställningar med boudoirstämning för – och då talar vi inte bara om privatteatrarnas utbud.
I höst öppnar exempelvis Södra teatern portarna för The Hootchy Kootchy Club: Aunt Augustas Funeral som utlovar rouge på knäna, charleston, cigarettmunstycken och flödande jazz.
Moderna dansteatern står inte långt efter när de i december gästas av Die Eigentümlichkeit, der Exhibitionismus und Die Damen von Welt, om Sergeanne Golons romanfigur Angélique, trivallitteraturens drottning som hyllas med dans, karaoke och fest . Iklädda glittrande 1600-talsklänningar lånade från Metropol Theatre i Berlin lovar Bronja Novak och Susanne Martin att möta publiken redan i foajén.
Kanske man man se denna vurm för lite stämning och mystik som kulturvärldens tysta protest mot att just ordet Boudoirstämning har ersatts med ”fredagsmys” i den senaste uppdateringen av Svenska akademiens ordlista?
Ja, och så får vi inte glömma psykbryt-trenden som Cecilia Djurberg så ypperligt redan har sammanfattat i en annan artikel på nummer.se ». Missa inte heller de alternativa spelplatser som ges fram över. Som turnerande föreställningen Önskekonsert av Franz Xaver Kroetz med Cecilia Nilsson i den enda rollen som världens ensammaste kvinna. En föreställning som spelas i helt vanliga lägenheter med start i Gävle 24 september, en garanterad “In-Yer-Face”-upplevelse bland många denna politiska-depraverade-fantasy-höst.
Några tendenser, lite spekulation. Med över 120 svenska teaterpremiärer bara i september är det svårt att generalisera något.
Loading ...
