Teatermaskinen: Logosfält

Nej, det är inte teatern som är död, utan det är döden som fortsätter sitt segertåg genom teatervåren. Inte ens det innersta av Västmanland går fritt från den redan dokumenterade scentendensen.
   Men om Giljotin bjöd på estetiska scenbilder (The Total fucking death experience), Vasan på kändiskomedi (Lik som män) och Riksteatern på dödlig kärlek (Psykos 4:48), så presenterar Teatermaskinen från Riddarhyttan – sin estetik trogen – en rå, osentimental och fullkomligt illusionslös bild av döden, en död som gastkramande poserar med all sin gapande tomhet och meningslöshet.
   Om man vill slänga sig med liknelser, så skulle man kunna kalla Logosfält en Psykos 4:48 för män med den skillnaden att här återges de sista timmarna i livet innan självmordet retroaktivt, d v s från andra sidan vändpunkten. Och här fins ingen passion. Det liv skådespelaren Hannes Olsson så övertygande gestaltar för oss är inte någon rockglamour, utan ett liv kretsande mellan punkterna Pelikanen-Kristallen-underskötarjobbet på psyket-dåliga relationen-Bredäng-Pelikanen-Kristallen-Skärholmen-fyllan-drogerna-spyorna-Norsborg-lägenheten-den övergivna sonen och så vidare i en evig retur.
   Här finns inget hopp, ingen lösning, ingen försoning, utan vi dras in i en instängdhet som ibland gör föreställningen nästan outhärdlig att se, men just därför också gör den till den sannaste bild jag sett av döden på teatern.
   I epilogen framställs en scen hos logopeden. Talet (logos) som gräns mellan liv och död. Hur återerövrandet av ett språk också blir återkomsten till livet. Kommunikation som en livsnödvändighet för att klamra sig fast vid livet, vid oss andra. Om det är vad man vill.