Det är lika bra att säga det direkt – Trash Cuisine är en av Scenkonstbiennalens måsten. Inte för att, som man skämtsamt påstår i föreställningens inledning, Spiras konsertsal har förvandlats till en matosande motsvarighet till Mitt kök. Nej, utan för att Belarus Free Theatre, det underjordiska teaterkompaniet från Minsk i Vitryssland, gör en lika vacker som fruktansvärd föreställning om dödsstraff.
Mattemat är genomgående och står, liksom musiken, komponerad och framförd av Arkadiy Yushin, som otäck kontrast till de verkliga berättelser kompaniet expressivt gestaltar. Ätbart är det förresten ända in i slutscenen då lök på lök hackas upp under skådespelarnas tillhyggen, vilket får både aktörer och stora delar av publiken att falla i, vid det här laget, välbehövlig gråt.
Efter onsdagens föreställning mötte kompaniets konstnärliga ledare Natalia Kaliada Radioteaterns Stina Oscarson för ett samtal. Nummer var på plats.
Är ni en av världens modigaste teatrar? (Stina Oscarson)
– Jag vet inte, men vår publik är bland de modigaste i världen. De vet inte om de ska bli arresterade eller inte när de går till våra föreställningar, som spelas på hemliga platser. (Natalia Kaliada)
Varför valde du teatern som konstform? (SO)
– Det var den sista på listan, efter baseboll…(NK)
Vad hade ni provat innan? (SO)
– Media, tidningar, min man ledde tre oberoende tidningar. Och ett konstgalleri, som fick läggas ned. Det sista var att skriva dramatik; att bara skriva och stoppa det i en låda, det är relativt säkert. Första pjäsen vi satte upp var Sarah Kanes Psykos 4.48. Den menade man att vi inte kunde spela eftersom varken självmord, drogmissbruk eller psykisk instabilitet existerar i Vitryssland; de var väl oroliga att vi skulle smitta den vitryska publiken med de företeelser pjäsen tar upp. Men i själva verket ligger Vitryssland i topp vad gäller självmord. (NK)
Före föreställningen sa du att ni inte gör politisk teater. Hur menar du? (SO)
– De pjäser vi gör skulle inte betraktas som politiska i något annat land än Vitryssland. Men när du lever i en diktatur med alla dess tabun är allt du gör politiskt. Där finns ingen offentlig diskussion om någonting. Kanske skulle det vara bra för scenkonsten i Sverige att ta upp de ämnen som är farliga i ert samhälle. Tabun finns i alla länder, det är bara att gräva fram dem. (NK)
I Sverige försöker man först förändra samhället genom konsten och när man inser att ingen bryr sig om konsten tar man till politik. Sedan ger man upp och ger sig in i reklamvärlden. Har konsten större kraft i en diktatur? (SO)
– Det beror helt på människorna som gör den. Det handlar om huruvida man lämnar sin egen komfortzon och våga tassa in på mark som är osäker. Trash cuisine är baserad på berättelser från människor, som vi har mött på olika platser i världen. Vid en tidpunkt åkte vi till det innersta Malaysia. Då träffade vi journalister från väldigt stora magasin, som frågade varför vi kom dit när vi hade så många problem i vårt eget land. Men vi åker till de ställen som annars inte får så mycket uppmärksamhet. (NK)
Du har själv lämnat Vitryssland för London – hur är det att verka från Storbritannien? (SO)
– Vi är fyra personer från kompaniet som har lämnat – jag och min man (Nicolai Khalenzin), vår tredje partner och en av våra skådespelare. Jag och min man är förklarade offentliga fiender till landet och kan inte återvända. Det är nu tre år sedan. Vi flyttar runt London, har ingen speciell plats att bo på. Vi är beroende av vänner. Att flytta nio gånger under två år kan vara trevligt som student, men inte när du har barn som är studenter. (NK)
Hur ser du att ni kan driva teatern vidare? (SO)
– Vi insisterar på vår existens. Kompaniet fortsätter att uppträda varje helg i Vitryssland och undervisar hela tiden. Den dag diktaturen är över kommer vår teater att ha en stor teaterlokal som denna. (NK)
När händer detta? (SO)
– Det är den fråga jag ställer till EU. Och den fråga jag ställer till journalister. Varför skriver de inte om Vitryssland? Det är journalisternas jobb att hitta sådana ställen. Folk torteras, dödas, är politiska fångar. Endast två timmars flygresa härifrån ligger en diktatur som fortfarande använder sig av dödsstraff. Om Vitryssland var befriat från detta skulle hela Europa vara befriat. (NK)
Loading ...
