Teatern har flyt i vår. Triss i tajming är i varje fall inte illa. Vi talar förstås om uppsättningar som för en gångs skull inte är teaterdammigt daterade, utan nästan skrämmande aktuella.
Om vi börjar med Stockholms stadsteater och Lucas Svenssons uppsättning av Olof Palme – en pjäs från Sverige som hade premiär i januari. Samma kväll körde kvällstidningarna uppfordrande löp som ”Gamla partiledare spökar i kulisserna”. Detta i kölvattnet av det vacuum som den traumatiska Juholt-affären genererade och som mer än någonsin utlöste S stora saknad efter en stark och karismatisk ledare, som kunde ta dem ur krisen och väljarsveket. Dagen efter tillsattes Stefan Löfven som ny partiordförande.
Sedan kom Teater Tribunalens En föreställning om svensk vapenexport samtidigt som den svenska myndigheten FOI, Totalförsvarets forskningsinstituts hemliga planer på en vapenfabrik i Saudiarabien rullades ut i media, ett avslöjande som fortfarande genererar svarta rubriker. I förra veckan meddelade Fredrik Reinfeldt att försvarsminister Sten Tolgfors avgår som en följd av avslöjandet.
Och så nu senast, Unga Klara med premiären av Tillsammans är vi David, baserad på en sann historia om ett tvillingpar som omskars som spädbarn 1965. Läkaren lyckades skära bort snoppen på den ena, som därmed förvandlades till flicka av föräldrarna genom att han uppfostrades som en flicka och tvingades bära klänning. Pjäsen spelas samtidigt som hen-debattens vågor går höga i media och filmer med könsöverskridande ämnen, som Tomboy och Albert Nobbs, visas på biograferna.
Teatern som samtidsspegel. Alltmedan Dramaten lever i en nästan rörande aningslöshet om omvärlden, omsorgsfullt navelskådande sitt eget konstnärskap. Som i metateaterfilmuppsättningarna Fanny och Alexander samt Paradisets barn.
På fältet eller huvudet i sanden. I en tid när teatern mer än någonsin ifrågasätts som konstform finns det uppenbarligen bara två vägar att gå: fly eller fäkta.
Loading ...
