Historien är nästan en skröna: hur den kände manlige skådespelaren på den stora teatern står och masturberar i kulisserna innan entrén till en uppsättning av Don Juan. Hur han precis när den kvinnliga statisten passerar lättklädd på väg in på scenen så att säga låter det hela ske, på hennes rygg.
Det låter osannolikt, men det är faktiskt sant. Vad som hände? Skådespelaren fick en bassning av teaterchefen men gick i övrigt fri.
Gick från sin arbetsplats gjorde däremot den byxklädda, kvinnliga påkläderskan som av en ännu mer känd och äldre, manlig skådespelare fick kommentaren: ”Men kan du inte göra en gammal man glad och bära kjol någon gång?” Veckan efter sa den kvinnliga receptionisten upp sig.
Och så har vi friteaterchefen som alltid duschade naken med de unga, kvinnliga skådespelaraspiranterna, den alkoholiserade, manliga skådespelaren som gick in och blottade sig för receptionisterna och skådespelerskan som alltid äter stark kaviar och lök innan hon går in på scenen för att slippa tungkyssar av motspelaren. Allt detta återberättat för mig i största diskretion, men från mycket säkra källor.
Själv minns jag min första intervju med en av Sveriges absolut främsta skådespelare. Vi hade jobbat samtidigt på den stora teatern, han som statist och jag som garderobiär. Nu möttes vi som journalist respektive känd skådespelare. Vi hade stämt möte på Sturehof och jag kom en stund före och satte mig därför och började skriva lite på min laptop. Då dyker han upp precis bakom mig och utropar: ”Är det så där ni gör, ni tjejer, när ni rör på musen?”
Jag minns nog inte riktigt vad jag svarade. Jag svarade nog ingenting för i början av 90-talet var jag inte så genusmedveten och hade umgåtts i kulturkretsar späckade av självuppfyllda alfahannar hela min ungdom, det var liksom naturligt när man satt på Prinsen, Pa & Co med flera kulturkrogar, att det förekom en viss form av sexismen hos herrar med förnamn som Stig.
Men det finns anledning att rota i minnet i dessa dagar när debattens vågor går höga angående manliga genier och sexuella trakasserier, fenomen som av någon anledning går hand i hand. Om manliga genier apropå teaterhögskolornas projekt Att gestalta kön (red. Gunilla Edemo), samt Katarina Wennstams spänningsroman Alfahannen, mer specifikt om sexuella trakasserier apropå anklagelsen mot Kungliga Balettens chef och den enkät som Sveriges Radios Eko-redaktion har bett Teaterförbundet skicka ut till sina medlemmar och som just vill ha svar på sexuella trakasserier på scenkonstens arbetsplatser (flera av de historier jag nämner i början lär dyka upp här). Och som det är så märkligt tyst om, vilket förmodligen har sin grund i det som Ulla Svedin, ordförande för arbetsgruppen för jämställdhet- och diskrimineringsfrågor på Teaterförbundet, säger i en intervju i Nummer: ”Det här med sexuella trakasserier på teatern är inget nytt, vare sig för oss eller för arbetsgivarna, och att det inte anmäls oftare beror mycket på anställningsförhållandena i en sån här bransch där närmare 80% är visstidsanställda”.
Och på andra sidan scenen, teaterkritikern som bekräftar det manliga geniets status. Och som ofta är en man. Eller ofta bara blir respekterad om han är en man, trots att det i dag troligen finns fler kvinnliga teaterkritiker i Sverige (statistik saknas, men påståendet grundar sig i en okulär besiktning). Men det är ett helt annat spår som någon ojävig måste följa upp.
Manliga genier handlar också Nummers nyutgivna jubileumsbok 2000-talets första teaterdecennium om. I varje fall i kapitlet som återger vad vi publicerade år 2006, det så kallade genusåret inom scenkonsten, vilket föranleddes av att kommittén för jämställdhet inom scenkonsten som tillsattes av regeringen 2004, lade fram sitt slutbetänkande då. Läs bland annat artiklar med rubriker som Män utan kön, Geniet heter Thorsten (eller möjligen Stig) och Kroppen, könet och konsten.
Men vad allt handlar om egentligen? Mer än om kön berättar dessa historier förstås om en total brist på respekt för en annan medmänniska, ett dåligt självförtroende som måste få sitt utlopp genom översitteri – och som givetvis också kan utövas av kvinnor, även om inga sådana historier har nått mig. Märkligt att detta fenomen har så starkt fäste i en värld som ska stå för absoluta humanistiska värden, det vill säga kulturens.
LÄS OCKSÅ PÅ NUMMER
Tolv chefer har gjort genusläxan
Ekoenkät om sexuella trakasserier
Ridå för Ribaud
Sextrakasserier på Kungliga Operan
Kvinnliga skådespelare sexuellt trakasserade på jobbet
Teaterns sexuella neuroser
Bonusläsning
Katarina Wennstams debattartikel Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar
Loading ...
