Det är lika bra att bekänna med en gång: jag gillar inte tjocka, välmatade, anspråksfulla programblad. Trots att jag som kritiker borde välkomna all information om pjäsen och uppsättningen så störs jag av att veta för mycket innan. Eller behöva läsa facit efteråt. För problemet med de ambitiösa programbladen är att de inte bara ger faktaupplysningar om dramatiker, regissör och skådespelare – vilket alltid är bra att ha – utan också tolkningsförslag: regissörens eller dramaturgens fingervisningar eller programredaktörens eller den inhyrda kulturskribentens funderingar.
Det behöver inte vara dumma tolkningar – dramatikern vet ju ett och annat om sin pjäs som kan vara värt att känna till – men de hör liksom inte hemma i samband med föreställningen. Då är det det sceniska ögonblicket som gäller, närvaron i teatermörkret, och att utsätta den för konkurrens från det skrivna ordet, producerat och distribuerat från samma hus dessutom, är lite självmotsägande.
Lagom är bäst
Ett bra programblad är alltså ett med lagom mycket sakinformation och med tillräckligt mycket bilder för att man två år senare ska kunna dra sig till minnes skådespelare, rollfigurer, scenografi.
En kort introduktion till avlägsna historiska epoker kan var nyttig i samband med en klassikeruppsättning. Eller faktarutor till en debattpjäs om något aktuellt fenomen. Huvudsaken att programbladet inte blir ett konstnärligt komplement, dvs stjäl en del av showen.
Slutligen måste ändå programbladet bedömas från fall till fall: ibland är det så genialt gjort att det ruckar på de bästa principer. Det är dessa blad man minns, ibland till och med bättre än själva föreställningen. Huvuddelen av alla programblad hamnar ändå i någon av följande kategorier:
Studiehäftet och cd-skivan
Studiehäftet: kan också kallas ”Dramaturgens dröm”, eftersom det ofta är just dramaturgen som utformat programbladet. Dramaturgens uppgift på teatern är bland annat att gräva fram teoretiskt bakgrundsmaterial – så att skådespelarna vet vilket århundrade dom ska röra sig i. I det till studiehäfte förklädda programbladet redovisar dramaturgen all sin forskning mycket noga, professorer i idé- och lärdomshistoria hyrs in för att skriva essäer och det enda som fattas är egentligen övningsfrågorna på slutet. De här programbladen blir ofta olästa, liksom…
cd-skivan: Så fort det är levande musik med i en föreställning – och det är det ofta i svensk teater – uppstår frågan: ska vi ge ut den på cd? Programbladet blir då det texthäfte som medföljer cd:n, med resultat att ingen över 35 kan läsa vad som står i det. Dessutom funkar teatermusik sällan på skiva. Den är färskvara, knuten till scenen och den fysiska närvaron. Hur ofta spelar vi våra soundtrackskivor från filmer? Första veckan, ja – sen vill inte ens Myrorna ha dem.
Pocketboken och tidningen
Pocketboken:Man kan vara överambitiös på olika sätt. Att ge ut hela pjästexten som programhäfte är en variant, sympatisk i och för sig eftersom det är det konstnärliga verket som står i centrum. Men hur intressant är det för andra än kritiker och dramatikstudenter att läsa det dom just sett eller ska se? Sen kan man ju göra som Ingmar Bergman i programboken till Peer Gynt på Dramaten 1991 och redovisa alla strykningar i texten och ge offentlighet åt sin regissörsklåfingrighet och sitt dramaturgiska geni. Men det är fortfarande överkurs.
Tidningen:Det är inte bara för att jag själv är journalist som jag gillar den här typen av programblad. Att utforma det som en tidning, med braskande rubriker och fejkad reportagetext brukar faktiskt fungera, eftersom det för in en annan medial nivå i sammanhanget. Teatern leker med bilden av sig själv, utan att hamna i det pretentiösa eller överkonstnärliga. Nationalteatern gjorde en fräck programtidning till sin föreställning Den förstenade skogen för många år sedan, och Göteborgs Teaterverkstad utformade ett av sina programblad till en falsk GT! Heder åt sådana initiativ.
Diktsamlingen och fotoutställningen
Diktsamlingen: Här har programredaktören, ofta med regissörens och/eller dramaturgens hjälp späckat programbladet med dikter som på ett eller annat sätt knyter an till pjäsen. Sånt som inspirerat regissören under arbetet eller någon association som en av skådespelarna fick vid kollationeringen. Problemet är att dikten är ett konstnärligt verk i sig och drar uppmärksamheten från föreställningen. Programblad av det här slaget har jag lätt att glömma olästa i bakfickan.
Fotoutställningen: Det är riskabelt att anlita alltför ambitiösa föreställningsfotografer – teatern blir lätt sittande med ett unikt bildmaterial som bara måste redovisas i sin helhet och dessutom mest består av springande skådespelare i grodperspektiv, plåtade med långsam utlösare. Vackert, men på fel plats – och i dessa programblad får man alltid bläddra till sidan 28 innan man hittar rollistan, projicerad i negativa bokstäver mot huvudrollsinnehaverskans gråvita slöja.
Tacklistan och platsannonsen
Tacklistan: Kan man stöta på i större amatörteateruppsättningar, typ bygdespel, där alla, från Astrid med smörgåsarna till Örjan med traktorsläpet finns omnämnda. Lite som eftertexterna till biofilmer alltså – som det alltid finns någon nörd som vill sitta kvar och se. När hela bygden är engagerad i en föreställning är förstås alla nördar. Tyvärr sprider sig redovisningsideologin ibland till fria grupper, som i demokratisk iver dessutom gärna gömmer skådespelarnamnen bland sömmerskor och rekvisitörer.
Platsannonsen: Används mest av scenskoleelever i slutproduktioner. Tre år av fem har de stora fotografier på sig själva i programbladet. Fjärde året är även adress och telefonnummer utsatta. Femte året har alla tröttnat på dessa ohöljda marknadsföringskampanjer och alla namn i rollistan presenteras i klump. Så att ingen teaterdirektör ska tro att man spelar teater för karriärens skull.
Vykortet och Det grafiska experimentet
Vykortet: Förekommer mest på barnteater och delas ut efter föreställningen – så att fröknarna ska kunna se till att barnen får med sig programbladet hem. Här står bara det allra nödvändigaste, ibland glömmer man till och med att sätta ut namnet på dramatikern. För barn räcker det ju också med färgbild på clownen. För kritikern blir det till att ringa pressavdelningen för mer information.
Det grafiska experimentet: Kan, som sagt, förekomma både i cd-häftet och i de konstnärliga fotodokumentationerna. Men programblad är en djävulsk frestelse för många yrkesgrupper – en alltför lössläppt scenograf kan förvandla sidorna till en del av dekoren, och då är läsbarhet en skitsak. Jag har varit med om blå 6-punktstext på röd botten – som tur var hade jag just burit ned mikroskopet från vinden den veckan.
Några udda genrer
Reklambladet: Säga vad man vill om svenska teatrars programblad: det finns ändå en frihet att krångla till det på många olika sätt. I länder utan kulturstöd, utan offentligt subventionerad teater, fylls programbladen med annonser, namn på donatorer och styrelsemedlemmar – även avlidna – i den stiftelse som gjort teatern möjlig. Rollista? Ja, om inte annat ett lösblad mellan Martini-annonsen och bilden på stiftelsens president. I USA hade den här artikeln aldrig behövts skrivas.
Lösbladet: Den enklaste och ofta bästa lösningen. Fattiga teatrar har lärt sig vad som är viktigast: hellre lägga två tusenlappar på en affisch – som drar folk till teatern – än motsvarande summa för att avlöna en docent i litteraturvetenskap. Lösbladet är vanligtvis en vikt A4 med pjäsinformation på insidorna och tack till Studiefrämjandet, Olle Strand på Kulturnämnden, Konsum i Partille och Folkteaterns kostymförråd på baksidan.
Plojen: När man, på teatrarna, tröttnat på de ändlösa serierna av likadana programblad, med standardlayout och tre artiklar, rollista och intervju med regissören – då satsar man på plojprogrambladet: en packe filmisar med skådespelare och regissör, en ihopmonterad pappkartong med text på sidorna, en lös lapp med en bit knäckebröd till – eller, min favorit genom åren: en wettexduk med tryckt text. (En del av Borås Stadsteaters geniala programblad till Jonas Gardells diskbänksrealistiska Isbjörnarna för några år sedan).
Ofta kostar det mer än det smakar (fast knäckebröd är ju billigt) och plojbladen är svåra att lagra: de är alltid av udda format. Men de har samma fördelar som programtidningarna: de konkurrerar inte om det konstnärliga uttrycket. De är ett mellanting mellan reklam och information, inte mellan avhandling och installation.
Loading ...
