Redan på 50-talet liknade den franske teoretikern Roland Barthes teatern vid en ”en väv av tecken”.
Enkelt uttryckt innebär semiotik att betydelse förmedlas med hjälp av tecken. Det är en analysmetod som ofta har tillämpats på teater. Scenen förmedlar ju faktiskt inte de verkliga situationerna, utan just tecknen för dem.
Teatern i förändring
Men teaterns tecken är stadda i förändring: idag har Stanislavskijs skådespelarmetod nästan försvunnit från scenrummet, och istället för att leva sig in i de dramatiska situationerna och skapa en så verklighetstrogen bild som möjligt, har teaterformen gradvis lösts upp och blivit genreöverskridande. Sång- och dansnummer, ironiska eller dokumentära inslag är nuförtiden vanligt i såväl klassiska dramer som nyskrivna pjäser. Regissörer som Robert Wilson har brutit sönder den traditionella teaterföreställningen genom rena performancenummer. I sin uppsättning av Ett drömspel skapade han till exempel distanserande effekter, som när man sjöng ”Hej Tomtegubbar” till nyskriven musik.
Ändå kan man fortfarande tala om semiotiken som en bra utgångspunkt för teateranalys, enligt Sven Åke Heed, professor i teatervetenskap vid Stockholms Universitet.
Komprimerad introduktion
I sin bok Teaterns tecken går Heed igenom vad semiotik innebär och presenterar dessutom ett par utförliga semiotiska analysmetoder. Han rör sig genom teaterhistoriens skilda sätt att framställa verkligheten, fram till just Wilsons Ett drömspel.
Det är i första hand en akademisk bok, avsedd för universitetsstuderande, men baksidestexten upplyser om att den också vänder sig till en teaterintresserad allmänhet. Ändå är det breda tilltalet i kombination med den tämligen höga svårighetsgraden det som ibland ger boken en svajig känsla. Ena ögonblicket går Heed igenom de mest grundläggande fakta, som exempelvis de olika teaterarbetarnas yrkesuppgifter, och i nästa stund analyserar han postmodernistiska drag inom teatern. Men resultatet blir trots allt en komprimerad, kunskapsrik introduktion till svårare akademiska resonemang.
Heed stannar inte bara vid den vanliga analysen av handlingen, eller de olika rollernas drivkrafter, utan talar också om dramernas ytstrukturer eller djupstrukturer (berättelse eller berättande) och han visar flera scheman över hur man kan sönderdela handling och roll för att få syn på de många dynamiska krafterna som styr dramat. I så skilda pjäser som Hamlet, Orestien och Sartres Flugorna kan han hitta exakt samma djupstruktur.
Höga anspråk
Det är alltid svårt att förena tydlighet och enkelhet med höga akademiska anspråk och ett relativt svårt ämne. Ändå tror jag en läsarkrets som inte enbart är akademisk kan ha stor nytta av Teaterns tecken. Om inte annat för att alla teoretiska grundstenar fördjupar den teaterintresserades upplevelse.
Trots att Teaterns tecken med sitt ringa omfång och enkla pärmar uppvisar alla tecken på anspråkslöshet – är innehållet snarast det motsatta.
Loading ...
