Senast i raden av vampyrer är Lars Norén med sin pjäs kyla som har premiär i Varberg fredagen den sjunde mars. Visserligen fanns, i just detta fall, redan från början ett stabilt skelett att bygga på, men resten av manusarbetet har växt fram genom så kallad ”work in progress”, d v s, skådespelarna kommer under repetitonsarbetets lopp med egna synpunkter på hur just deras rollkaraktär ska reagera och utvecklas på scenen, ofta utifrån egna erfarenheter i ämnet – som i detta fall, grovt beskrivet, är grupptryck och rasismen.
Lite tidigare i år hade också Teater Overground premiär på pjäsen Det vackra har en hemlig baksida. Här utfrågades ett antal kvinnliga poliser om sitt yrkesliv, berättelser som sedan låg till grund för pjäsmanuset.
Också har vi Västerbottensteatern som inte nöjer sig med att bara ta våra liv, utan även våra surt förvärvade berättelser; våra skrönor, minnen och annat muntligt berättande som annars lätt faller mellan stolarna litteratur och teater, historier som bygger på mun-mot-mun metoden. Nu har man, med hjälp av ett par miljoner i EU-bidrag, tagit vara på denna guldgruva genom att helt sonika gå runt i stugorna med en bandspelare. Resultatet av detta unika, folkhistoriska material är ett antal föreställningar som kommer att framförs just som berättarteater på Västerbottensteatern från och med i vår.
En naturlig förklaring på detta, smått perversa intresse, för ”den vanliga människans vanliga historier” grundar sig förstås i – även om jag har svårt att skriva det eftersom det låter som en så fet klyscha – tv-världens dokusåpor. Men visst måste det vara så? Teatern ligger ju oftast lite efter andra medier när det gäller att plocka upp samtidsfenomen. Det nästan lite snuskiga intresset i att snoka i andras liv, att söka förståelse för andras liv genom att avbilda det exakt som det är, utan konstnärlig omskrivning, kombinerad med den våta ”jag gick på dagis och blev aldrig sedd”-generationens behov av att exponera sig, en tendens som till och med speglar sig i vår moderna arkitektur. Plötsligt ser alla nya hus, villor såväl som större bostadshus, i Sverige ut som om de vore lyxiga växthus eller recidenser på Rivieran med ständig tillgång till varmsol. Med helglasade helglasade fasader – till och med på toaletten, såg jag nyligen i en artikel om nya området i Hammarbyhamnen i Stockholm. Så även kisseriet är av allmänintresse för grannar såväl som förbispatserande flanörer? Undrar man stilla.
Annars på gång inom scenkonsten? Ja, givetvis den nypolitiska vågen med pågående och kommande uppsättningar som Orionteaterns Barnkonventionen som med hjälp av mimare och musik ger FN:s knastertorra barnkonvention gestalt, Malmö dramatiska teaterns Clandestino som sätter globala orättvisor och miljöförstöring i fokus, JAM-samarbetet Gomorron Sverige, med underrubriken En politisk show, som placerar motstånd på teaterkartan, samt Aliasteaterns kommande premiär av den rykande färska pjäsen Bagdad som handlar om Irakkrisen. Dessa som några fritt utspridda exempel på vad som möjligen kan vara den teatrala frukten av Lukas Moodysons prisbelönta Lilja 4-ever. Kan man göra storsäljande film av allvarliga politiska problem, så kanske det också funkar på teaterpubliken…
Och så har vi detta med det ogräsartat växande fenomenet tema- och debattkvällar. Jag orkar inte ens räkna upp några exempel just nu, men snart har i stort sett varenda teater en uppföljarafton och samtal om alla sina produktioner, en kulturpolitisk trend i sig som jag nog hellre analyserar i en separat artikel framöver.
Varför den här redaktionskrönikan ligger under rubriken ”Debatt”? Jag fick helt enkelt inte rum med den någon annastans p g a den vilt igångsatta scenkonstsäsongsstarten. Hoppas du hittade hit ändå. Och det går bra att debattera just den här krönikan genom att klicka på ”tyck till”-länken här nedanför.
Vi hörs nästa fredag när du som är prenumerant kan se fram emot ett sprillans nytt nyhetsbrev med direktlänkar till de senast publicerade artiklarna i Nummer.
Loading ...
