Zeki Oguz är kock till yrket, kurdisk kock. Han jobbar på Restaurang 2 plan för Mat & Dryck på Malmskillnadsgatan, hörnet David Bagares gata i Stockholm. Zeki har bott i Sverige sedan 1986. Två gånger har han varit på teater sedan han kom hit. Första gången genom sitt jobb på ett daghem för flera år sedan då föreståndaren bjöd hela personalen på Dramaten och föreställningen ”Romeo och Julia” med Thorsten Flinck och Lena Endre i huvudrollerna. Andra gången var när undertecknad släpade ner honom i en källare på Odengatan i måndags kväll. Om jag drevs av något slags missionärspatos? Inte precis. Vad skulle jag kunna lära Zeki om dramatik som har vuxit upp i Kurdistans allra vildaste bergsområden, upplevt tortyr, för att slutligen hamna i Sverige där han numera grillar aubergine och lammspett åt sura nordbor som helst vill ha svenska köttbullar. Nej, jag bjöd honom inte på teater som något slags frälsargärning, utan för att jag ville utforska om jag, som har läst 160 poäng kulturämnen på Universitet, får ut så mycket mer än Zeki av föreställningen ”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon” som just nu spelas på Teater Giljotin i Stockholm. Zeki ska då representera den teaterovane av oss.
Fårhage som scen
– Men jag är inte helt ovan, inflikar Zeki för att rädda sin ära från mina klumpiga fördomar.
– I min by Mercê fanns det visserligen ingen teater, men jag spelade faktiskt en föreställning en gång när jag var kanske tio år.
Zeki berättar hur bäste kompisens pappa hade varit i en större stad och arbetat under en tid. Förmodligen hade pappan sett lite gatuteater där, synintryck som han bar med sig hem till Mercê och som barnen genast tolkade på sitt sätt. Zeki och hans kompis satte helt enkelt upp ett vitt lakan framför en liten fårhage. Zeki fick spela björn, vännen jägare. Jägaren skjuter björnen, björnen faller till marken. Ridå ner. Den första teaterpjäsen som skådades i denna by bestående av cirka 150 storfamiljer.
Men för Zeki var inte detta den enda teaterupplevelsen i hans barndom.
– Det kunde komma både eldslukare och andra gycklare och uppträda på torget, berättar han och tar ett djupt bloss på sin Camel.
– Det fanns massor av dramatik i min by. Varje dag. Att förstå dramatik är att ha känsla för den, att se den i vardagen, tror Zeki.
Olämplig föreställning
”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon” handlar kortfattat om en ung kvinna (spelad av Pernilla Björnsdotter och Ana-Yrsa Falenius) med en traumatisk barndom bakom sig. I pjäsens nu sitter kvinnan inlåst i en cell, anklagad för mord. Under tolv intensiva timmar berättar hon sedan sin version av händelsen för advokaten. ”Han vill ha ett motiv, hon ger honom hundra”, som det står i programmet.
”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon”, är förmodligen en typisk sådan föreställning som publikarbetare skulle kalla ”mindre lämplig för teaterovana”, fylld av komplex dramaturgi, abstrakta scenlösningar och dubbla rollspel som den är. När jag talar om en publikarbetare, så menar jag den person som på en större teater arbetar professionellt med att få mer och rätt publik till teaterns föreställningar. Publikarbetaren hör ofta till marknadsavdelningen.
– Det tog kanske femton minuter innan jag förstod historien. Sedan insåg jag att den kunde ju faktiskt ha utspelat sig för tusen år sedan lika väl som i dag. Kvinnans roll i samhället är ju ganska oförändrad, menar Zeki som annars vill invända mot föreställningens stora gester. Han föredrar en mer realistisk framtoning. De frekventa sexscenerna som förekommer i pjäsen tyckte han var pinsamma, vilket han skyller på sin uppfostran. En kurd är inte van vid att sådana intima scener får visas officiellt och kallas teater.
Familjetragedi
– Och vad kommer du att minnas från föreställningen?
– Faderns (Peter Kneip) känslomässiga utpressning av dottern. Han ger henne ju dåligt samvete hela tiden. Jag ser en stark familjetragedi framför mig, där den svagare i familjen ger sig på den ännu svagare.
– Isbjörg, isbjörn, leker Zeki med orden.
_ Jooo, hon är ju precis som en isbjörn, kall utanpå och varm inuti, utbrister han på sin allra mest poetiska brytning.
Zeki säger att han bär med sig många fler bilder från pjäsen, men att han har svårt att uttrycka dem därför att han inte behärskar svenskan tillräckligt bra. Själv var jag så koncentrerad på Zekis reaktioner under föreställningens gång, att jag egentligen inte alls reflekterade över vad som hände på scenen.
Zeki kommer från ett land som när Sverige ännu låg nerbäddat i kilometervis med tjock is, hade blomstrat i flera tusen år.
– Mitt kulturarv består av muntliga sägner, fortsätter Zeki. Espressomaskinens svaga surr hörs i bakgrunden. Vi har suttit i ett folktomt 2 plan och pratat, men nu är det snart öppningsdags och städerskan kommer in för att svepa över golven. Doft av hett kaffe och fuktig såpa.
– Jag är kanske inte så teatervan, men jag är van vid att höra hur andra berättar något för mig. Jag minns hur vi brukade gömma skorna för pappa när han skulle ut, bara för att han skulle stanna hemma istället.
– Och göra vad?
– Berätta fler historier för oss.
– Finns Mercê kvar idag?
– Nej, byn är helt tom.
Föreställningar
Van eller inte. Van vid att lyssna och ta till sig en erfarenhet som någon förmedlar till en. Men vad säger publikarbetaren själv om uttrycket ”teaterovana”?. Inger Nordström, verksamhetschef för Riks Västra Götaland, svarade på frågan i min intervju med henne (se ”Strålkastaren i detta nummer), att när man talar om ”teaterovana” så gör man det i all välmening.
– Våra arrangörer eftersträvar alltid att försöka bredda sin publik. Kanske inte lära eller utbilda den, men gärna överraska, menar hon. Hennes svar blir alltså motsatt det som var min farhåga, att uttrycket ska ”nischa” in publiken i olika grupper som ”förstår” och ”förstår inte” eller ”den kan vi bara ge musikaler och den bara Norén”.
Jag ringer också upp Jeanette Bjällstam på Dramaten som jag lyckas fånga i en korridor via mobil.
”Varför måste man vara van vid teater för att förstå den”, börjar jag provocerande vårt samtal.
– Det måste man inte. Det är bara ett uttryck som man använder sig av, hävdar denna veteran med över 20 år bakom sig i yrket.
– Men vilka vill du använda det på?
– Ja, de skulle vara dom som inte går spontant på teater, utan bara dras iväg av någon.
– Och hur jobbar du för att motarbeta teaterovanan i landet?
– Jag jobbar väldigt brett, sätter inga begränsningar. Jag kan exempelvis välja ut en kategori yrkesverksamma som jag bearbetar på olika sätt. Som damfrisörskor.
– Vad skulle du rekommendera en kurd att gå på som aldrig tidigare gått på teater?
– Jag hade just en grupp kurder på Dramaten för ett tag sedan, dem tog jag på ”Klas Klättermus”. Då var det både barn och vuxna i gruppen. Det är bra med familjeföreställningar.
– Varför det? Tycker inte de vuxna att de känns lite barnsliga?
– Njaa, men är du inte så van vid språket, så är det kanske ändå relativt lätt att begripa en sångtext med många upprepningar.
– Skulle du kunna ta en kurd som aldrig tidigare har varit på teater, på en föreställning som ”Kvinnan som slagfält” (en Dramatenföreställning som handlade om en bosnisk kvinna som blivit våldtagen under kriget och som träffar en amerikansk psykolog som jobbar vid öppnandet av massgravar)?
– Nej, det kan jag inte tänka mig. Och en grupp bosniska kvinnor skulle vara direkt olämpligt, tillägger Jeanette och fortsätter:
– Det är oerhört viktigt att ta någon som går på teater första gången på rätt föreställning.
Jeanette utvecklar resonemanget.
– Att välja en föreställning åt en förstagångsbesökare behöver inte innebära att man väljer en enkel föreställning, utan det handlar om att hitta föreställningar som passar rätt publik, att du inte bara väljer en på slentrian. Jeanette jämför med en förstagångsbesökare av en boxningsmatch.
– Om du inte är van vid att se en boxningsmatch, så bör du kanske också förberedas på något sätt för att inte bli chockad!
Ja, kanske har Jeanette Bjällstam rätt. Precis som kvinnan i Dramatens växel som vid min fråga ”Vem är egentligen teaterovan”, svarar att inte är det nödvändigtvis just invandraren som bara har släpats iväg till teatern med tvång. Hon menar att ”en besökare som gått på Dramaten hundra gånger kanske fortfarande inte begriper någonting. Den personen är verkligen teaterovan”.
Ja, vad har det här reportaget egentligen resulterat i för svar? Tycker du att begreppet ”teaterovana” har blivit tillräckligt utrett, eller vill du ta tag i stafettpinnen och föra resonemanget vidare? Varmt välkommen att delta med ditt bidrag till avdelningen ”Blåsväder”. E-posta bara till mig på adress: [email protected]
Loading ...
