Anna Takanen och Ronnie Hallgren på Göteborgs stadsteater efterlyser fler kvinnliga teaterkritiker i sina salonger. Enligt deras statistik räknad över en femårsperiod ska 125 recensioner ha skrivits av manliga kritiker och bara 55 av kvinnliga. Men i uträkningen ingår bara de fem största dagstidningarna.
På teatertidningen Nummer består våra rikstäckande frilanskontakter av 18 kvinnliga teaterkritiker och tre manliga dito. Och av dessa 21 kritiker har vi tre kvinnor och noll män på plats i Göteborg. Med andra ord har vi under senare år i princip enbart skickat kvinnliga teaterkritiker att recensera Göteborgs stadsteaters föreställningar. Det är följden av att vi vid starten av Nummer för tio år sen medvetet eftersträvade att släppa in en större mångfald av röster genom att engagera fler kvinnliga och unga skribenter, detta sett ur perspektivet att teaterkritikerkartan såg ganska annorlunda ut år 2000 mot år 2010. För år 2000 hette teaterkritikern Leif. Och ibland också Lars.
I dag har vi alltså ett ombytt jämställdhetsproblem med fler kvinnliga än manliga teaterkritiker på Nummer, vilket jag vid en okulär och helt subjektiv undersökning i foajén innan en premiär vågar påstå gäller flera kulturredaktionen än vår. För här är det idel kvinnor vid pressbiljettborden. Och likadant ser det inom parentes ut i styrelsen för Svenska teaterkritikers förening som i dag består av fem kvinnor och två män.
Ett än större problem än könstillhörighet är att få tag på skribenter med en etniskt utomsvensk bakgrund. Där ligger en ny utmaning som teatrarna aktivt började jobba med redan 2005 när regeringen utlyste ett mångkulturår, men som kulturredaktionerna knappt har påbörjat. På Nummer har vi försökt genom att arrangera olika skrivtävlingar uppmana nya skribenter med annan bakgrund än den traditionellt svenska att höra av sig, men responsen har varit obefintligt. Är det en mångfald av blickar, erfarenheter och referensramar Göteborgs stadsteater vill se återgivna i recensionerna, så är det alltså där som teaterkritiken har sin största utmaning idag. (detta debattinlägg finns också i en kortare version hos Expressen 10/9).
Med bara tio dagar kvar till valet har vi annars fokus på den pågående kulturdebatten. Du följer väl Gert Lundstedts nedslag i biosalonger och hästmaneger samt återgår till alla våra gamla artiklar i ämnet, som enkäten från i januari där vi frågar riksdagspartierna vilken scen- och kulturpolitik de tänker föra om de vinner valet och branschens reaktion på de svaren. Allt för att underlätta för dig att bilda en uppfattning om vilket parti som jobbar bäst och mest för scenkonsten.
Och så kan vi avslöja att om höstens stora teatertrend i London är pjäser på temat krig, så håller Sverige fast vid inredningshysterin som började i tv- och tidningsvärlden för några år sedan och som nu i sedvanlig långsam teatertakt också har nått teaterscenerna. Förra säsongen med inte mindre än fyra uppsättningar av Line Knutzons Hantverkarna på repertoaren, i höst med pjäser som Den bärande väggen på Örebro Länsteater som lanseras som en ”hejdlös hemmafixarfars” samt Sverigepremiären på operan Ingvar! En musikalisk möbelsaga, om Ikeagrundaren Kamprads liv. Och i privatteatervärlden med Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts krogshow Ljust och fräscht på Berns som visserligen inte har premiär förrän i januari nästa år men som likväl avhandlar nutidsbegrepp som ”bostadskarriär, ikeaväder, hemmafixaren, spishäll, containerfynda, hemnetknarkande, bostadsannonsporr, obduktionssalsminimalism och master bedroom ” (du som är twittrare kan förfölja Schyffert och ta del av hans idéflöde kring manuset). Ja, apropå röster, blickar och referensramar i teaterns värld.
|
LÄSARFRÅGA |
|
Loading ...
