Turkisk musikal, Shakespeare och ung vrede är några inslag i Londons teatervår. Är du på väg dit? Nummer ger dig de hetaste tipsen, både inom ny dramatik och fysisk teater.
Trots att det statliga stödet för kulturverksamhet i London minskar varje år, finns det fortfarande en mängd intressanta, spännande, nyskapande och experimentella teatrar, vars personal lever på bröd och vatten och lusten att skapa teater. Så länge man inte stirrar sig blind på West Ends ogenerade kommersialism finns det mycket att hämta i London för den nyfikne teaterbesökaren.
År 2003 byter två av Londons mest framstående teatrar chef – Trevor Nunn lämnar Royal National Theatre med femtioåtta produktioner och ett antal hånade musikaler bakom sig. Och i Covent Garden kliver Sam Mendes ner från sin chefsposition för att åka till Hollywood och ägna sig åt film på heltid, till fördel för Michael Grandage som tar över.
Nya chefer till trots ser det inte ut som att man kan vänta sig några revolutionerande förändringar i vare sig Nationals eller Donmars repertoar. Det spelas med säkra kort; nya chefen Nicholas Hytner bjuder på hela tre Shakespeare-uppsättningar på National bara i vår – på båda sidor av Thames.
Royal Court Theatres vårsäsong är som vanligt relativt mixad. Just nu spelas skotska Rona Munros Iron, om en ung kvinna som besöker sin mamma för första gången på femton år – i fängelset där hon avtjänar sitt livstidsstraff för mordet på dotterns far. En ”typisk Royal Court-pjäs”, säger cyniska kritiker.
Internationellt ligger fokus på Ryssland, med två stora produktioner längre fram i vår, och på Brasilien, där man just avslutat en serie ”rehearsed readings” av nya verk. Royal Court, som spelar uteslutande nyskriven dramatik, satsar alltid stort på att få nya verk skrivna av ungdomar upp på scenen. I vår har man bett femton unga dramatiker att skriva på temat ”vrede” och resultatet kommer att presenteras i form av kortare produktioner i slutet av säsongen.
Den andra starka teatern att räkna med när det gäller nyskriven dramatik är Bush Theatre i Shepherds Bush i västra London. Det var här Sarah Kane ”upptäcktes”, tillsammans med en rad andra (numera) välkända dramatiker.
I norra London öppnar två teatrar sina nyrenoverade dörrar: Almeida Theatre i Islington under Michael Attenborough och Hampstead Theatre i Hampstead. Även dessa båda fokuserar på nyskriven dramatik – vilket alltså inte skiljer dem nämnvärt från de flesta andra teatrar i London. I Storbritannien ses pjäsförfattaren nämligen tveklöst som skapare och därmed också förnyare av teatern – se bara på diskussionen mellan Arnold Wesker och Linus Tunström! Skrivs det alltså inga nya pjäser, så skapas det ingen ny teater. Som fri grupp måste man nu möta vissa krav på att satsa på ny dramatik när man söker statligt stöd för sin verksamhet.
Vart kan man gå om man är intresserad av mer experimentell teater? Finns det överhuvudtaget teatrar som är helt befriade från diskbänksromantik och heroinrealism? Naturligtvis. I Clapham i södra London ligger Battersea Arts Centre, där man har som konstnärlig policy att presentera alternativ, fysisk, icke-textbaserad teater. Här suddas gränserna mellan dans och teater ut, och många nu världsberömda grupper, som Theatre du Complicite, började sin bana här. Andra scener har tagit efter BAC:s koncept, till exempel Camden Peoples Theatre i Camden. Internationella grupper som kommer till London utanför Barbicans stora, årliga festival BITE, spelar på Riverside Studios i västra London, eller på Lyric Hammersmith i närheten.
Vill man däremot se europeisk teater, då börjar det bli lite knapert. The Gate Theatre i Notting Hill (icke att förväxlas med Dublins teater med samma namn) är den enda teatern som visar uteslutande översatta verk med europeisk fokus, generellt till en mycket hög standard. Andra ”fringe theatres” presenterar emellanåt en icke-brittisk pjäs. På lilla Southwark Playhouse strax söder om Thames spelas just nu Franz Xavier Kroetz’s Through the leaves med ingen mindre än Simon Callow (Fyra bröllop och en begravning) i huvudrollen. Och vill man leta sig riktigt djupt in i Londons fringe-djungel, kan man ta sig till en gammal fabrikslokal mitt i det turkiska området: Arcola Theatre i Hackney i östra London. Här visas en minst sagt eklektiskt blandning av turkisk musikal, nyskrivna pjäser och världsdramatik – än så länge i relativt liten skala, men med energi som man sällan ser i West End. En teater att hålla ögonen på!
I övrigt är det svårt att skönja några nya strömmingar i Londons teatervärld. Nyskriven dramatik är den nya religionen, och även om Young Vic Theatre (som fostrade bland andra skådespelaren Jude Law) har vågat sticka ut hakan och starta ett forum för unga regissörer, så fokuseras största delen av teatrarnas allt mer begränsade resurser på ”uppfödning” av nya Phyllis Nagys och Mark Ravenhills. Visst är det beundransvärt att se en sådan oräddhet och lust inför uppsättandet av nyskriven dramatik, men samtidigt måste man balansera denna iver med vissa krav på kvalitet – annars blir det bara skrivet för skrivandets skull, för att det är ”inne” och trendigt att producera ny dramatik, och inte för att författaren verkligen har något att säga.
Det har debatterats häftigt i den brittiska kulturpressen varför teaterlivet verkar ignorera Storbritanniens förestående krig mot Irak – man har dragit paralleller med sextiotalet, då var och varannan teater producerade anti-krigs pjäser i protest mot händelserna i Vietnam, och det är verkligen lite underligt att iaktta hur London inte verkar märka vad som håller på att hända i Irak. Kanske teatern är en alldeles för stor och utvecklad industri i London, för att den samtidigt ska kunna vara revolutionär och politisk? Till och med i New York lyckades man ju producera en riktigt regim-kritisk Arturo Ui med Al Pacino i huvudrollen – det vore ju märkligt om man i London inte ens kunde höja en enda röst i motstånd.
Loading ...
