För det första. Serier är inte vad du (kanske) tror att det är. Serier är inte enbart Kalle Anka, Bamse och Stålmannen. Moderna serier med målgruppen vuxna är drivna, ofta politiska, alltid insiktsfulla och fyllda av mänsklig visdom. I seriens form kan man med till synes enkla medel effektivt berätta en historia eller driva en tes, utan att behöva en filmproduktions hela entourage eller uppbackningen från ett etablerat bokförlag. Inte sällan har serieskapare börjat ge ut sig själva i fanzinform.
Vuxenserierna anammar samma bildspråk som barnserierna. Serieskaparens utrymme för drastiska uttryck är större än den genomsnittlige romanförfattarens. I seriens värld går det att vara i stort sett hur galen som helst, ja vissa absurda inslag är i stort sett ett krav när det kommer till tecknade strippar. Sålunda har serieläsaren inga som helst problem med att den dekadente figuren Rocky i Martin Kellermans socialrealistiska serie med samma namn är en talande hund och att hans kompis Mange är en fågel. Allt funkar, så länge serierna lirar efter reglerna i sitt eget logiska universum. I detta universum finns gott om plats för både samhällskritik, satir och vardagsrealism.
Sedan en tid ser vi serierna på scenen. Det hela började med Socker-Conny på 80-talet. Teatergruppen Sputnik lyckades få Joakim Pirinen att skriva en pjäs om sin antihjälte till serieförlaget Galagos releaseparty. Det sägs att Pirinen ägnade två veckor åt skrivande, varpå teatertruppen la två veckor på repetitioner. Föreställningen, med Bengt Rydén i huvudrollen, spelades sedan 200 gånger.
Ännu en antihjälte – Arne Anka – placerades på Stockholms stadsteaters scen i mitten på 90-talet. Folk köade i timmar för att få tillbringa ”en kväll på Zekes” med Charlie Christensens misslyckade kulturarbetare. Om det berodde på titelrollsinnehavaren Robert Gustafssons eller seriefigurens popularitet, eller lika delar av båda, må vara osagt. Rocky på samma scen blev hur som helst också en braksuccé, varpå hunden, som annars hänger mest på sunkiga Södermalmshak i Stockholm, for ut på nationell och internationell turné.
På 2000-talet har serierna på scenen förfinat sitt politiskt vassa och samtidigt humoristiska credo. Liv Strömquist är en av de stora namnen inom denna genre. Strömquist, som förra sommaren ägnade i stort sett hela sitt Sommar i P1-program åt att tala om mens, är även på scenen en feministisk röst att räkna med. Hennes serieböcker fungerar som retsamma revynummer och Teater Viirus/Blaue Fraus Jag är din flickvän nu (2008) med avstamp i hennes och Nina Hemmingssons alster var också en nattsvart, gapig, vrålfeministisk föreställning om allt från den första pojkvännen till lesbisk rullatorsex.
Det har blivit mera Strömquist på scenen, bland annat på Teater Tamauer i Göteborg, där publiken till Whatever love means (2011) bland annat fick delta i pladdrig tjejkväll i Tredje riket. Strömquist-satir bjöd även Elverket på denna säsong, då albumen Einsteins fru, Ja till liv och Prins Charles känsla bakades samman till Liv Strömquist tänker på dig – en föreställning som med väderkorn, jävlaranamma, ilska och välfunnen humor serverade normkritik av bästa märke.
I motsats till exempelvis Martin Kellerman och Charlie Christensen skapar Liv Strömquist liksom Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson, serier drivna av idéer snarare än återkommande karaktärer. Föreställningen Vårens nyckelord är ångvält, som turnerade med Riksteatern för ett par år sedan, baserades i stor utsträckning på de tre senares enrutingar, vilket landade i en föreställning med ögonblickshumor och snabba replikskiften.
Nu romanaktuelle Henrik Bromander har i flera av sina serier skildrat ett nattsvart dunkel som tränger under skinnet. Det gjorde också Regionteatern Blekinge Kronobergs uppsättning av hans Smålands mörker, som hade premiär i mars. Även Bromanders smärtsamma och samtidigt humoristiska seriebok Begränsat utrymme spelades under våren på Turteatern i en mollstämd och drastisk betraktelse över människans sätt att förhålla sig till sexuella trauman.
Serier tycks i allmänhet lämpa sig bra för scenen, till skillnad mot romaner, vars film- och scenversioner ofta får spott och spe. De blir ju aldrig så där helgjutna som förlagorna. Fördelen med serier är att de ofta är korta berättelser med driv och effektiv dramaturgi. Ibland, som i Charles Burns seriebibel Black Hole liknar berättelsen rentav ett filmmanus, med starkt bildberättande och ibland flera serierutor, rentav flera sidor, helt utan text.
Men – oftare är serierna texttunga, ibland rentav överladdade med ord på bekostnad av bildens egna uttryck. Och kanske är det dessa serier som mest tjänar på att få sceniskt liv?! Prova själv att läsa en seriestripp i en vanlig dagstidning. Var hamnar ditt öga först? På text eller bild? Där har vi möjligen olika beteenden, men själv märker jag hur jag glömmer bort att titta på bilderna i dagens textfyllda seriestrippar, därför att textberättelserna bär av sig själv. Sätt dessa serier på scen och – voila! – replik och visuellt uttryck gifter sig harmoniskt!
* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 6.2014.
Loading ...
