Tedans hos Weld

Weld inledde säsongen stilenligt med föreställningen The Scale, ett verk som ifrågasätter såväl dansföreställningens form som dess publiks beteende. Verket har skapats av duon Josefine Larson Olin och Igor Koruga under deras sommarresidens på Weld.

Även om Weld är en experimentellt inriktad dansscen har den en lika välkomnande som opretentiös framtoning och har sedan 2006 lyckats bygga upp en överraskande varierad stampublik. Så präglas Welds konstnärliga ledare Anna Kochs arbete av lust och nyfikenhet inför dansens möjligheter. Ett av Welds mest ambitiösa projekt – Symphony of a missing room (premiär 2009 på Nationalmuseum) – av Lundahl&Setl belönades nyligen av Salzburg Festival med Montblanc Young Directors Award 2011.

The Scale är ett blygsammare projekt som skulle kunna beskrivas som en avspänd nutidsversion av ”salongen”, den halvoffentliga mötesplats där människor umgicks samtidigt som de avnjöt konst och scenframträdande och kanske också själva uppträdde.

Runt om i Welds stora studio fanns mysgrupper med kuddar, stolar och tilloch med en soffa, där publiken inbjöds att slå sig ner med en kopp te och enkaka. Ville man kunde man, istället för att betrakta dansen, måla, läsa, samtala, promenera runt eller bara ta det lugnt. Kort sagt, vi var fria att göra vad som föll oss in, också delta i dansen eller prata med Koruga och Larson Olin.

Även om den svensk-serbiska duon under premiären inte lyckades få publiken att dansa eller tilltala dem gav de oss, genom att ge oss tillåtelse att agera, ett alternativt perspektiv på vad en dansföreställning kan vara. Istället för passiva och tysta kulturkonsumenter kan vi bli aktiva medproducenter av det flöde av rörelser och handlingar som formar föreställningen.

Efter den avslutande musikfyllda mörkläggningen då mörkret då och då genomskars av ljus från publikens mobiltelefoner hade ingen bråttom ut ur lokalen, utan många valde att sitta kvar och fortsätta umgås. I sig ett gott betyg åt detta dansexperiment.