I 7 x Borås på Borås konstmuseum berättar unga boråsare om sig själva, sin syn på livet i allmänhet och tillvaron i Borås i synnerhet.
Jonathan Silén och Ylva Olaison, grundare av den fria gruppen Privatteatern, är på jakt efter gränsen mellan fiktion och verklighet. Projektet är ett samarbete med Borås stadsteater och konstmuseet.
De sju ungdomarna förekommer inte live på scen, utan som filmade porträtt, projicerade runt väggarna i ett av museets rum. Åskådarskaran är liten och vi sitter på ett podium, i fyrkant, vända mot bilderna på väggarna och med ryggen mot varandra. Hörlurar gör oss ytterligare isolerade från bänkgrannarna.
Det är heller ingen pjäs som Arvid Thulin, Kerstin Engstöm, Monira Osman, Matilda Samuelsson, Fabian Sandberg, Sony Lindberg och Sophie Pettersson spelar upp. De svarar snällt på frågor, som också de projiceras på väggarna, till exempel: ”Vilken är den vanligaste fördomen om boråsare?” och ”Finns Gud i Borås?”.
Att det alltid regnar är ofta svaret på den första frågan, den andra leder till mer varierade resonemang.
Gemensamt för de sju är att de bor i Borås och är födda den sjunde i någon månad åren 1990–1992. Däremot kommer de från olika delar av staden – som är centrum i Sjuhäradsbygden, för att fullborda sifferleken.
Ungdomarna vilar tryggt i kameran. Formen blir lite statisk. De är propra och välformulerade, denna internetgeneration är van att kommunicera så här. Men hur mycket blottar de egentligen av sig själva? Hur stor är anpassningen till kameran? Vad får vi inte se? För tekniken oss närmare varandra, eller garanterar den distans?
Visst, 7 x Borås väcker tankar om självbilder långt bortom dem hemorten bestämmer. När ett projicerat ”talking head” vill gå i dialog med publiken ställs vi direkt inför frågan: måste vi lämna ut oss inför varje kamera eller mikrofon som kommer i vår väg?
Loading ...
