Den belgiske koreografen Stijn Celis har ett förflutet som dansare i Cullbergbaletten och har skapat flera verk för kompaniet. Sonata är det mest intressanta jag har sett av honom hittills. Det är en manifestation av att han uppnått en ny mognad som koreograf och scenograf vilket uttrycks i den frihet med vilken han väver samman koreografi och scenografi till en helhet. Dessutom har han valt att arbeta med fyra av Cullbergbalettens mest karismatiska dansare. Och två strålkastare. Trots sin stumhet och begränsade rörelseförmåga blir de stora laserstrålkastarna medaktörer, som barn eller husdjur, närvarande men utan inflytande.
Sonata har en förtätning som frammanar en upplevelse av att tränga in i en komplex relation mellan fyra människor. Verket kan beskrivas som ett fragmentariserat kammarspel som samtidigt som det har en traditionell form med duetter och kvartetter på ett oförutsägbart sätt slungar sig mellan realism och teatralitet. Det märks att Celis även är scenograf för det är genom de på en och samma gång halsbrytande och subtila skiftningarna i scenografi och kostym som verket får sin spänning.
Men det är de fyra skickliga dansarna som förverkligar de möjligheter Celis väver in i koreografi och scenografi. Inte minst blixtrar Thomas Zamolo när han utstyrd till en postmodern balettprins härjar runt scenen med värjan i högsta hugg. Hans motpol är Åsa Lundvik Gustafsson vars lågmälda närvaro bränner sig fast i inledningen när hon, med ryggen mot publiken, obönhörligt tar scenen i besittning. Tillsammans med Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez gör de Sonata till ett verk som stannar kvar i minnet.
Kanadensiska Crystal Pite är en av de hetaste koreograferna just nu och när man ser Matter of a maker är det lätt att förstå hennes popularitet. Här finns ett nytt anslag, en lekfullhet och en rörelsefantasi, som håller intresset vid liv trots att verket – på grund av sin längd – ibland går på tomgång.
Det mest iögonenfallande är den ovanligt omfattande scenografin – en scen uppbyggd i ett material som påminner om papp – även dansarnas kostymer går i samma beigea ton som om de är pappersfigurer i en dockteater.
Dramats huvudperson är en stor pappersgubbe vars rörelser får en suggestiv papperströghet genom pålagt ljud och finurligt placerade mickar. Denna ”pappersfrankenstein” som genom hela dramat förgäves försöker få kontakt med sin skapare (Isaac Spencer) levandegörs skickligt av Mats Jansson. En tragikomisk höjdpunkt uppnås när pappersmannen först skriver ”Feed me” på en skylt men när det inte får önskvärd effekt sorgset traskar iväg släpande en skylt med orden ”Need me”. Scenerna med pappersmannen och hans skapare är nyckelscener i dramat som innehåller en mängd material, kanske för mycket. Samma överflöd finns i koreografin som har en lustfylld grundton och ger kompaniets skickliga dansare möjlighet att visa olika sidor av sig själva.
Men det är i de stillsamma partierna som koreografin verkligen kommunicerar, som i avslutningen där en ”ödlekvinna” (Sharon Vazanna) långsamt och försiktigt rör sig över ett stadslandskap i papp. I denna scen uppstår en känsla av alienation som förändrar upplevelsen av det som nyss utspelat sig på scenen – och som får mig att börja fundera på vad jag egentligen sett.
LÄNKAR
Cullbergbalettens vårprogram hade urpremiär den 11 april på Dansens Hus i Stockholm och och kommer att visas i Gävle den 23 april.
Crystal Pites webbplats.
Loading ...
