– Ibsens sonson var filmare och åkte, som ung, till Hollywood för att lära sig berättarknepen. Han kunde lika gärna ha stannat hemma. Allt fanns ju redan hos farfar Henrik Ibsen. Just nu är Terje Mearli aktuell med en uppsättning av Ibsens Vildanden på Regionteatern Blekinge Kronoberg. Kristjan Saag har träffat honom.
Vägvalets kval
Hollywood-kopplingen är typisk för Terje Maerli. Han har satt upp Ibsen så många gånger att standardtolkningarna förlorat all mening; det han söker är nya associationer, nya samband.
Ibsen som naturalist? Inte alls, säger Maerli. Det finns inget förutbestämt hos hans karaktärer. De ställs inför valsituationer – och de väljer. Men de väljer ofta fel. Och sanningen får lika ödesdigra konsekvenser som livslögnen.
– Ibsen vänder sig ständigt till publiken med sina frågor: kunde han eller hon gjort annorlunda? Rollerna kommer inte själva till insikt; vi som sitter i salongen erbjuds däremot att ta frågorna med oss.
Jakten på rätt hastighet
I Regionteaterns uppsättning står skådespelarna på ett brant sluttande trägolv omgivet av sneda väggar och lika sneda dörrar; skådespelarna ser ut att när som helst kunna falla i knäet på oss, och det är nästan en fysisk nödvändighet att de riktar sina repliker både utåt, mot salongen, och till medspelaren. Dessutom går allt i ett rasande tempo, åtminstone inledningsvis; replikerna fyras av från höften. Den borgerlighet vi möter hos grosshandlare Werle karaktäriseras med hjälp av språket, ett bildat vardagsspråk som tillåter att även grova kränkningar kan uttalas i belevad ton, som om de aldrig sagts.
– Tempot i uppsättningen är en följd av just det jag söker hos Ibsen, och det kan sammanfattas i fyra ord: klarhet, klarhet, klarhet och – klarhet. Kan jag få in klarhet i rollgestaltningen är det också självklart att rollerna tänker lika snabbt som du och jag när vi sitter här. Och denna klarhet accentueras då, på scenen, inte genom att låta skådespelarna tala snabbare utan genom att pauserna mellan replikerna, de processpauser under vilka psykologin tar form, kortas av.
– En naturalistisk teater, som försöker bevisa att människorna inte kan slippa undan sitt sociala öde, kanske kräver en långsammare spelstil, för att psykologon ska bli tydligare.
Influenser av Kirkegaard
Klarheten handlar, för Maerli, om att finna idéinnehållet hos Ibsen. Ibsen påstod sig visserligen aldrig ha läst den danske filosofen Sören Kirkegaard – och än mindre ha förstått honom, brukade han tillägga med en skämtsam paradox – men just Kirkegaards existentialism spårar Maerli i Ibsens dramatik. Vad ska vi göra med våra liv? Hur förhåller vi oss till Sanningen? Ibsen prövar olika filosofisk tankegångar och visar gång på gång: nej, det går inte att leva så. Som filosofisk idé duger kanske Sanningen, men försöker vi leva Sanningen leder den till döden.
I Vildanden lockar Gregers Werle sin vän Henrik in i sanningssökandet, med en familjekatastrof som följd; i Brand tvingar den rättrogne prästen sin hustru till omänskliga uppoffringar. Men Ibsen beskrev också den motsatta livshållningen med kritisk distans, människan utan några ideal alls, den som följer minsta motståndets lag: Peer Gynt. Och i Vildanden, säger Terje Maerli, finns både Brand och Peer Gynt – i Gregers Werle och i Henrik Ekdal.
– Men det viktiga är att de alla tar, eller försöker ta, ansvar för sina handlingar. Och det är här Ibsen och Strindberg skiljer sig åt. Strindbergs rollfigurer är offer för omständigheter de själva inte valt, medan Ibsens är offer för sina, kanske felaktiga, val. Utan att vilja polemisera mot Strindberg uppfattar jag Ibsens perspektiv som mer modernt, mer samtida. ”Frihet under ansvar”, som Ibsen skrev i Frun från havet.
Ett pågående forskningsprojekt
Frun från havet blir också Terje Maerlis nästa uppsättning i Sverige. Den har premiär på Örebro Länsteater i april – en teater som redan sett Maerli som gästregissör flera gånger tidigare med Ibsen-material. Nästa höst hoppas han kunna sätta upp Ett dockhem på Göteborgs stadsteater. Naturligtvis har han regisserat alla dessa pjäser förut; Vildanden, för övrigt, så sent som för två år sedan i Norge. Men för Terje Maerli är det inget problem.
– Jag ser på mina Ibsen-uppsättningar som ett pågående forskningsprojekt; någon gång kommer jag att skriva en bok om Ibsens dramaturgi och dramatik. Efter varje ny uppsättning kommer jag till insikt om att…nej, det här hade jag kunnat belysa på ett annorlunda sätt. Vildanden på Regionteatern handlar för mig just om att klargöra Ibsens filosofiska utgångspunkter genom att jag mer och mer fjärmar mig från en realistisk scenografi och spelstil. Jag har försökt närma mig commedia dell’arte, prövat masker, till exempel, och den vägen även kunnat utforska humorn hos Ibsen. Det finns massor av humor i hans dramatik – mycket mer än man velat erkänna.
Loading ...
