Terminal på Riksteatern

Terminal är titeln på den svit om tiotalet pjäser som Lars Norén arbetat
med de senaste åren. Ordet betyder slutstation och gräns, och Terminal 3 och 7, som Riksteatern framför som en helaftonsföreställning, handlar båda om döden. Men också om att överskrida gränsen mellan minne och verklighet, erinring och sanning. I Terminal 3 skapar Norén ett antytt ödesdrama mellan förlossningsbädden och likbåren. Skulden är djup, försoningen tycks omöjlig. Terminal 7 har stora likheter med Noréns självbiografiska familjedramer från 1980-talets början. Här finns den döende modern, fadern med urholkad fadersauktoritet, och sonen som återvänder hem.
   Men om 1980-talsdramerna behandlade familjekatastrofen med O’Neillsk naturalism, är det nu minimalism och hyperrealism påminnande om Jon Fosse som formar text och spel. Gestalterna är som skuggor som skuggar sig själva genom tiden: allt som varit, allt som är och allt som ska bli finns samtidigt. Tiden görs rumslig. Ordmusiken flyter fram som en mjuk, rytmisk dyning, där då och då aforistiska förtätningar glimmar till som skarpa silverblänk. Det är stort, det är intensivt, det är mästerlig dramakonst.