Att göra Bizets Carmen med terroristtema och skippa operasången är per definition att vilja vara nyskapande. Därför blir jag rätt irriterad när Mellika Melani slår till med videokameror på scen – igen. Visst är det en schysst idé att synliggöra skådespelarna ur olika perspektiv, men det börjar bli duktigt tjatigt att det ska göras i var och varannan föreställning på Backa och Stadsteatern.
Det kan tyckas befogat i och med att Carmen ska dekonstrueras i ett storebroderligt Europa med terroristparanoia. Men inte är det banbrytande. Kameragreppet och stilen i stort kan – till exempel – spåras till två av höstsäsongens uppsättningar: hennes egen starka Vi som är hundra och till Mattias Anderssons lyckade Gangs of Gothenburg. Tempot är högt, repliker tas på volley och skeenden går i varann. Rätt effektfullt, men inte nytt.
Styrkan i Melanis Carmen är definitivt statisterna, även om de är en inverterad upplaga av de skalliga tjejerna som gick på rad i Vi som är hundra. Här motsvaras de av lika lång rad manliga, svarthåriga statister i bar överkropp. Som gör intryck. De rör sig som en en kropp – avhumaniserad men samtidigt full av individer.
Jag associerar till samtida helveteshål som Abu Ghyrayb när deras kroppar klumpar ihop sig i en ansiktslös formation, eller när de klättrar som apor uppför den kliniskt svartkaklade jättetrappa som täcker scenen.
Annars ligger fokus givetvis på Carmen. Och Carmen. Melani låter Anna Harling och Frida Röhl dela på titelrollen, och konkurrera om utrymme. Jag ser inte någon vinst med det, mer än att det blir fräscht och roligt. Samma sak med Ulf Rönnerstrands maffiga nakenchock. Rätt som det är har karln kastat alla kläder och galensprattlar längs kakelväggarna – för att ta uppmärksamhet från Carmen när hon försöker skråla den klassiska Habaneran. Det lyckas så klart. Och? Jag blir sittande som ett fnissigt frågetecken inför hela strippgrejen.
Musiken från den gamla operan har skalats av känns på sin höjd igen som charmig skränsång med glimten i ögat. Dror Feiler har därtill skapat en del mördande elektrobrôl som mitt tinnitusöra väljer att bortse ifrån. Desto bättre sitter de bitterljuva romskinspirerade partier som den fina orkestern står för.
Varför Melani väljer att låta skådespelarna beskriva upplösningen i stället för att gestalta den, är för mig ett mysterium.
Ett rumphugget slut är det sista en så yvig och samtidigt ambitiös föreställning ska ha.
Loading ...
