Man kan visserligen köpa vissa delar av Bergmans budskap även om man som jag är en förvärvsarbetande, 31-årig tvåbarnsmamma. Livet kan ju onekligen te sig som en cirkus emellanåt. Men jag kämpar hårt och förgäves med att söka riktigt angelägna beröringspunkter mellan mitt eget och Jonathan Borcks (med clownalteregot Jac Tracbacs) vitt skilda liv. Günthers iscensättning fokuserar på den berömda Clownkatekesen och gör föreställningen till det stora, manliga konstnärsegots show. Så jag befinner mig onekligen på bortaplan när jag kikar in i clownens eleganta loge på Capitolium, med massivt klädskåp i trä och kristallkrona. En speakerröst rapporterar rappt utifrån publikvimlet, skvallrar och fyller i nödvändiga fakta i berättelsen.
Min upplevelse blir lika kluven som denna tudelade monologtolkning med Sven Wollter och Lars Lind. Ett clownsminkat, härjat clownjag och ett vattenkammat socitetsjag gör tillsammans en utåtriktad ”enmansshow” efter clownstjärnan Jac Tracbacs sista föreställning. De smälter ihop, fyller i varandras meningar, och glider isär när Wollter sminkar av sig och byter plats med Lind, som får överta den rödmålade näsan. Greppet förtydligar Jacs kluvna personlighet, men jag tycker att det stör snarare än skapar dynamik och så fort gnistan kallnar i spelet, vilket den tyvärr gör emellanåt på premiären, hotar textmassan att bli trist redovisande.
Min upplevelse blir lika kluven som denna tudelade monologtolkning med Sven Wollter och Lars Lind. Ett clownsminkat, härjat clownjag och ett vattenkammat socitetsjag gör tillsammans en utåtriktad ”enmansshow” efter clownstjärnan Jac Tracbacs sista föreställning. De smälter ihop, fyller i varandras meningar, och glider isär när Wollter sminkar av sig och byter plats med Lind, som får överta den rödmålade näsan. Greppet förtydligar Jacs kluvna personlighet, men jag tycker att det stör snarare än skapar dynamik och så fort gnistan kallnar i spelet, vilket den tyvärr gör emellanåt på premiären, hotar textmassan att bli trist redovisande.
Loading ...
