Göteborgsoperans uppsättning av Thaïs kan göra vem som helst till operanörd. Dirigenten Jan Latham-Koenig väcker nyfikenheten när han slår in de känsliga öppningstonerna. De följande tre timmarna har Thaïs mig i sin makt. Och då menar jag inte bara orkestern och Malin Byströms magnifika sång i titelrollen – varje sekund hon står på scen håller världsklass och är i sig värd besöket – utan hela den mäktiga teaterkväll som Göteborgsoperan bjuder på.
Tänk så roligt det blir när sångarna är goda dramatiska aktörer också. Och när en regissör som Nicola Raab djärvt utnyttjar den stora scenen som scenografen Johan Engels förser med så maffiga byggen – inte minst en teater i teatern! – utan att det därför blir överlastat, bara konsekvent med den historia som berättas.
Jules Massenets opera (urpremiär 1894) har varit ute det senaste halvseklet. Man kan undra om det är för att musiken är så tillgänglig och lätt att tycka om. Eller om det är storyn. Thaïs bygger på Anatole Frances roman om den asketiske munken Athanaël som lyfter kurtisanen Thaïs ur hennes vällustiga leverne.
Med botgöring i kloster hittar hon högre mål. För sent inser Athanaël att han älskar henne på ett mer jordnära vis.
Göteborgsuppsättningen korskopplar den exotiskt laddade divakulten med Athanaëls religiösa brödraskap. Öppningsscenen leker med skuggor och lager. Herrarna drar bara en mantel över galaklädseln när de går på möte backstage. De smiter ut likt flinka råttor i skumma gångar och återses strax på teatern.
Sista akten är en motpol med nunnor i enkla dräkter, utjämnat landskap och avklarnat ljus. På vägen dit blir prakten förödd.
Thaïs utveckling följer samma bana. Ur kontrasten mellan början och slut kan man förstås vaska fram en genusanalys, faktiskt verkar både Thasïs och Athanaël bekväma i den pauvra, men omfamnande, kvinnliga miljön. Men Nicola Raab drar inga nutidsväxlar utan låter operan vila tryggt i sin egen tid runt förra sekelskiftet. Den erotiska laddningen är förstås ingen social sensation idag. Här koncentreras den kring divan och munken. Vad vi ser är en kvinna, stark i sin egen kraft.
Malin Byström ger Thaïs en underbar strålkraft, både i sångens alla lägen och i gestaltningen.
Hennes första entré borde göra dagens popstjärnor gröna av avund. Uppburen, i glittrande guld med vingar. Budoaren går i samma svällande stil. Där dallrar erotiken runt Athanaëls besök, fast det begriper han inte själv. Thomas Lander gör också en stor kväll av munkens förtryckta lust.
Det musikaliska utbytet är totalt, från det stora och mäktiga till innerligt subtila. David Bergström i violinsolot La Méditation gör ingen besviken.
Jag bara att lutar mig bakåt och åker med.
Loading ...
