The Grand Inquisitor i regi av Peter Brook

FESTIVALNYTT. Inte mindre än två av teatergästspelen under Stockholms kulturfestival bär en exklusiv Peter Brook-stämpel i baken. Men The Grand Inquisitor, som fick svensk premiär på onsdagen är svårjämförd med Sizwe Banzi est mort, som Nummers recensent såg kvällen innan.

Fast inte behöver man väl jämföra två uppsättningar bara för att de har samma regissör och dyker upp på samma festival? Så jag skulle helst undvika i detta fall, men måste ändå få konstatera att om Sizwe Banzi est mort (läs nummers recension här) är ett smakprov på den avslappnade folkligheten hos Peter Brook, så är The Grand Inquisitor motsatsen. Teater med stort T, Finkultur med stort F. I princip är det bara den typiska Brookska, kvadratiska strukturen i scenbilden som vittnar om ett samband.
   The Grand inquisitor är ett kapitel ur Dostojevskijs tegelsten Bröderna Karamazov, närmare bestämt stycket där Ivan läser upp sitt egenhändigt författade poem om hur Jesus gör en oväntad comeback under Spanska inkvisitionen. Av den stora teaterelefanten Brook har texten förvandlats till en fristående monolog om livet, tron och olika sidor av valfrihetens mynt.
   Iförd svart långrock bjuder Bruce Myers på en formidabel enmansshow. Den fulländade perfektionen i hans gester och frasering är häpnadsväckande på gränsen till skrämmande. Med en hårfager och alldeles tyst yngling – Jesus – som enda sällskap på scenen glider Myers galant in och ut ur Ivans och Storinkvisitorns roller. Avskalat till max.
   Inom en timme är föreställningen över och jag är absolut övertygad om att jag just bevittnat hur stor skådespelarkonst fått Dostojevskijs komplexa text att fjäderlätt lyfta från bokens sidor och sväva ut över publiken. Men jag är inte säker på att det var särskilt nödvändigt. Jag får inte kläm på vem Brook talar till. Inte är det till mig i alla fall, jag får en kraftig känsla av att detta är teater för teaterns egen skull. Dostojevskijs religiösa inramning är nämligen en förutsättning för monologens budskap men den känns faktiskt rätt ofräsch på en teaterscen 2006.
   Kanske var det Brooks överflöd av valfrihet som spelade honom ett spratt när han fick för sig att publiken hade ett skriande behov av att se just denna text gestaltad utan vare sig uppdatering eller andra extra tillbehör ?

Cecilia Djurberg