En relation som gått åt pipan. En Hon – som vill bli skådespelare. En Han – som blir lyckad författare. Två linjer som löper mot varandra i tiden. Hon berättar baklänges, Han tar det från förälskelsens början. Berättelserna slår bara knut på varandra en enda gång. Se där konceptet för New York-baserade Jason Robert Browns The Last Five Years.
Rikard Bergqvist har översatt och regisserat musikalen i en nätt turnéversion för Göteborgsoperan med start på Skövdescenen.
Tomas Sjöstedts scenbild är kliniskt ren och funktionell. Vita väggar med två dörröppningar, en på var sida om de golvplan som skjuter ut i centrum. Med projektioner blir det friktionsfria förvandlingar av rum och stämning. Fyramannaorkestern sitter som på cirkus, ovanför spelplatsen. Här finns inget som hindrar, det är fritt fram för sång.
Så är det också en räcka låtar, 14 stycken, som berättar historien. Var och en ett värdigt klimax i en egen musikal. Åtminstone är det så Rikard Bergqvist regi låter sångarna hantera dem. Fullt ös, hela tiden. I med och motgång. Även där låten börjar i en annan nyans brister sångaren förr eller senare ut, för full hals. Och orkestern gör sannerligen sitt för att driva på.
Det är synd, för det blir tjatigt i längden. Det hjälper inte hur välfjädrade musikalartister både Hanna Hedlund och Christopher Wollter är.
Eftersom allt redan har hänt, facit i form av avskedsbrev med avtagen ring ligger i öppningsscenens spotlight, förväntar jag mig en fördjupande skildring av vägen dit. Men Brown stannar på ytan. Relationen och de komplikationer som omintetgör den blir alltför skissartade, precis som teckningen av de två inblandade. Hennes famlande osäkerhet blir vi tvungna att ta lika för given som hans växande framgång.
Det luktar stereotypi. Synd på så goda artister. Och med så fylliga stämmor, i en uppsättning ämnad för intimare salonger, är det verkligen nödvändigt med mikrofonmyggor? Jag tror den naturliga rösten hade burit berättelsen bättre och dessutom skapat en djupare kontakt.
Loading ...
