I huvudet på en jurymedlem
Hur ser det svenska dramatikerklimatet ut på 2000-talet? Vad skriver den unga generationen om för ämnen? Hur skriver de? Och vad köper teatrarna in?
Att en teateruppsättning består av så oändligt många fler komponenter än enbart text är förstås övertydligt att påpeka. Ändå går det inte att kringgå att texten spelar en stor roll i talteaterns Sverige. Kanske är det framgångsrika dramatiker som Lars Norén, Kristina Lugn och Staffan Göthe som har banat vägen för det, dramatiker som sätter ordet i centrum i pjäser där ordet är den dramatiska rörelsen. Följande nu skrivet enbart i egenskap av mig själv och inte som representant för övriga jurymedlemmar:
När teaterbiennalens jury påbörjade sitt långa arbete med att välja ut tolv föreställningar av flera hundra premiärer från åren 2005 samt 2006, så utkristalliserades ganska snart ett tydligt mönster: svensk teater har många vitala dramatiker just nu. Av de favoritföreställningar som sakta vaskades fram var de flesta skrivna av svenska, relativt unga författare – som dessutom flera av dem var debutanter inom teatern. Namn som Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Lotta Lotass och Mirja Unge hamnade efterhand på listan, författare som alla har gjort strålande romandebuter för inte så länge sedan och som alltså i en ovanligt rask takt har plockats upp av teatrarna. Sara Stridsberg fick efter sin bok Happy Sally uppdraget av Dramaten att skriva Valerie Solanas ska president i Amerika, vilken i sin tur utvecklades till romanen Drömfakulteten, och Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött blev inte direkt Invasion!, men ett slags variation på temat som kan sammanfattas som den andras blick och språk som identitet, medan Lotta Lotass skrev Samlarna direkt för teater Bhopa i Göteborg och Mirja Unge Var är alla? på uppdrag av Riks Drama. Namn som Jens Östberg och hans teaterprojekt Avelsland, liksom Nisti Stêrks monolog Zeynos värld, fantastiska David Sperlings The true story of Bengt-Erik Olssons sista Konsert, JAM:s alla nyupptäckta artister och många, många fler högintressanta namn fanns förstås också med i diskussionen. Vi ville så gärna få med alla. Men ett dussin produktioner skulle alltså väljas ut av sju personer med olika viljor, temperament och smak. Dessutom fick landets övriga teaterkritiker möjligheten att komma in med förslag som det förstås togs hänsyn till.
Ändå blev vi själva väldigt nöjda med det slutliga urvalet: en tidig Lars Norén som får påvisa kontinuiteten i svensk samtidsdramatik som i dessa fall också har varit synonym med nyskrivet, en experimentell källarteater-pjäs skriven av Dennis Magnusson, Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred), en lika experimentell (men institutionsproducerad) The Mental States of Gothenburg av Mattias Andersson, en ungdomspjäs av Anders Duus (Nu är du Gud igen), som visar vilken slags dramatik som kan skrivas som beställningsverk av en husdramatiker och ändå bli spännande och ”oköpt”. Sammantaget tycker åtminstone jag att det ger de en bild av vad som skrivs när dramatikern själv får välja (fria grupper) i förhållande till beställningsverk (med undantag mest förekommande på institutionsteatrarna). Förhoppningen var att rita upp en karta över det svenska teatertillståndet i Sverige, utan en direkt värdering.
Och så blev det då dags att låta föreställningarna möta biennalpubliken. Att tjuvlyssna på publiken i foajén har alltid varit en pervers böjelse hos mig. Nu blev det extra intressant. Föreställningssamtalen, i år med en opponent, gav dessutom en extra dimension, en vilja att våga säga mer än bara snälla saker. Juryns val ifrågasattes, stöttes och blöttes – liksom föreställningarna. Varför gestaltas Radka i Modet att döda som en hora och bimbo? Hade Invasion blivit lika intressant om skådespelarna hade varit biologiskt helsvenska? Hur kunde Drömmer om att dö… komma med på biennalen? Opponenten skriker ”konventionell”, medan flera som sett den som vanlig publik skriker ”jag har aldrig sett något liknande på en svensk scen”.
Vad man än tycker, det roliga är debatten. Att ett samtal alls kommer till stånd mellan konstnärliga utövare, publik och teaterkritiker i en enda ohelig allians som sedan avslutar hela kalaset med en gemensam, gigantisk fest i Carl-Jan Granqvists anda. Som dyker upp i egen hög person och håller ett sanslöst tal till maten och förmodligen aldrig har mötts av så starka applåder som från en 1 500 man stark teaterpublik. Någon, stjäl hans manus och gör en monolog på det! Jag vill veta mer om munhålans två hål och varför länder som genom krigets historia har ockuperats av Frankrike lagar bättre mat än de länder som har ockuperats av Tyskland.
Annat på biennalen ….
- Vacker teaterhögskolestudent lackar ur på seminariet ”Hur får man se ut?” med rollbesättaren Imor Herrman. Hävdar att svensk jantelag gör att man inte får vara vacker och skådespelerska. Seminariet handlade om likriktning när man castar till film och teater och huruvida vår tids utseendefixering smyger sig in även i castingvärlden.
- Ett seminarium om kvinnliga dramatiker på 1800-talet, som ges i form av en reading, öppnar upp svindlande perspektiv när det gäller vinklad historieskrivning. Precis som kvinnliga konstnärer inte finns i konsthistoriska böcker, så finns det inga kvinnliga dramatiker före Margareta Garpe. Mystiskt, men detta råder nu projektet ”Spets” bot på. Intressant.
- Ett gäng storytellers från Etiopien, Uganda, Kenya och Tanzania får det otacksamma uppdraget att uppträda första kvällen i biennalfest-tältet. Resultat: Folk fortsätter att pimpla vin, kindpussas och mingla. Ingen lyssnar på deras storys varpå de blir så arga att de reser sig upp och lämnar scenen i vredesmod. Trist, men de fick visst upprättelse senare under biennalen, på dagtid…
- Seminariet ”Håll i hatten – den nya teaterkritiken är redan här”, som handlade om andra sätt att bevaka teater på än de traditionella kultursidorna i morgontidningarna, gav bränsle för debatt. Nummers Cecilia Djurberg underströk att artiklar på nätet inte behöver innebära försämrad kvalitet utan bara är ett annat sätt att kommunicera på, varpå en dam i publiken ihåller att vill hon läsa ”riktiga” recensioner som hon kan lita på så är det ändå papperstidningarna som gäller. Och då drog den riktiga munhuggningen igång…
Var du också på teaterbiennalen? Lämna en kommentar i vårt diskussionsforum »
Samlingslänk med sådant som är skrivet om biennalen på nätet
Loading ...
