”Don’t dream it, be it!”

Ni som redan känner till historien vet att filmen vid sin premiär 1975 togs emot av en förödande kritik och snabbt togs ner från biograferna, för att strax återinsättas på repertoaren vid midnattsvisningar på en av New Yorks b-filmsbiografer. Här adopterades den av publiken som gjorde den till sin genom att interagera ljudligt och klä sig som filmens karaktärer, ett koncept som utvecklades till att hela filmen framfördes framför duken under visningen. Och så har det fortsatt på biografer världen över. Vilken svensk institution kan då inte vara lämpligare att föra vidare denna tradition än Hootchy Kootchy Club?
   Här följer min redogörelse av kvällen som den (ur)artade sig.

21.17 Anländer till Kägelbanan, klädsamt sen. Utöver de vanliga sailors och smådjävlar man hittar på en burleskklubb en Allhelgonaafton, är lokalen packad med Frank-N-Furters, Magentor, Janets och Brads. Filmvisningen blir dock något av en besvikelse. Ingen vägledning i form av utspel framför duken. Publiken förblir publik, hur mycket konfetti och ris som än kastas vid filmens fest- respektive bröllopsscener.
   Efter att ha träffats av ett riskorn i ögat anser jag i och för sig att interaktionen gått tillräckligt långt. Först när en kvinna klädd som filmens Columbia, i korsett och guldhatt, klättrar upp på bordet framför mig och utför något slags påldans mot Kägelbanans jugendornamenterade pelare känner jag att tillställningen återfått stilen. Time warp (filmens stora hit, tillika dansnummer) gör mig heller inte besviken. Hela publiken är på fötter och gradängen svajar betänkligt.

In på scenen kommer en mumieliknande skepnad, ledsagad av två bistra sjuksköterskor som strax lösgör figuren från sitt hölje och avslöjar Mr Fux (Robert Fux), en transvestit som framför en svensk version av Frank-N-Furters paradnummer, Sweet transvestite, här översatt till Söt transvestit. Sött är just vad det är, trots att man kan ana att han hellre skulle vilja framstå som salt.

Mr Fux viras upp och river av numret ”Söt transvestit”.

23.40 Mitt sällskaps träklackar i de inhyrda knäppkängorna börjar påverka hans kotplacering och vi inväntar kvällens andra framträdande sittande.

00.20 Framträdande nummer två drar igång. Den alltmer oregerliga publikmassan dompteras åter av Miss Astrid som med publikens hjälp framför filmens kanske finaste sångnummer, Dont’t dream it, be it. Hon presenterar kvällens andra stora New York-stjärna, Darlinda just Darlinda som försedd med regnbågsfärgade solfjädrar och glittrande bröstvårtor utför en glad, om än inte särskilt uppseendeväckande striptease.
   Nästa framträdande, den lokala begåvningen Lily de Lux, innebär en betydligt mindre konventionell striptease när hon, iförd benrangeldräkt, strippar av sig benbit för benbit.

Avslutningen är en grandios drift med de balettdansande djuren i filmatiseringen av Beatrix Potters böcker. Darlinda, nu presenterad som Bearlinda, gör entré i en stor björndräkt som hon långsamt skalar av sig, med undantag av huvudet, som snarare påminner om huvudet på en Monchichi än en björn. Att hon ackompanjeras av publikens Tarzanvrål gör inte saken sämre. Avslutningsvis bjuder Miss Astrid upp till grand final med dans till Time warp och gränsen mellan scen och publik är upplöst än en gång.