Theatertreffen är de tyskspråkiga länderna, Tyskland, Österike och Schweiz, motsvarighet till biennalen, med den organisatoriska skillnaden att förstnämnda äger rum varje år i maj, att den alltid arrangeras i Berlin och att den ligger utspridd över en treveckors-period istället för den svenska, kortare varianten med några intensiva dagar.
Även om Theatertreffens urvalsprocess påminner om den svenska, tio stycken föreställningar väljs ut av en jury som består av ett antal teaterkritiker, så skiljer sig kriterierna för vad som eftersöks åt. I en kommentar i biennalenprogrammet nämner den svenska juryn att landets teater blir allt mer likriktad och att det gör deras urvalsprocess svårare. Dock är det är vedertaget att den svenska kritikerjuryn söker efter de ”bästa föreställningarna” och att den utsagan inte nödvändigtvis friar till den experimentella teatern.
Theatertreffens jury däremot, letar med ljus och lykta efter de mest egensinniga, formöverskridande och nytolkande föreställningarna – – den teater som befinner sig i en brytningspunkt av något slag. Jämförelsevis skulle man kunna säga att biennalens Till Damaskus med spöktåget representerar den sortens kvaliteter, och som av många betraktas som svårtillgänglig teater.
Regissören i fokus
Theatertreffen å sin sida är alltså ett forum för den här typen av utmanande teater. En utmaningsfilosofi som står i direkt relation till den i Tyskland signifikanta regissörteatertraditionen.
Med regissörteater åsyftas inte främst graden av regissörens bestämmanderätt, utan teater där föreställningen präglas av ett koncept eller en idé som regissören tillför den utvalda texten och som styr samtliga sceniska element.
Tillika är Theatertreffen en festival som är tillägnad den starka regissörsteatern. Det stora pris som traditionellt delas ut under Theatertreffens sista dag, 3 sat-priset, reflekterar regissörens upphöjda position då priset i första hand delas ut till en regissör och inte en föreställning med tillhörande ensemble.
I år gick detta pris till regissören Andreas Kriegenburg för hans iscensättning av 1800-tals författaren Friedrich Hebbels omskrivning av det medeltida Niebelungen-eposet, där han stod för både regi och scenografi. Föreställningen, som pågår i nästan sex timmar, behandlar den tyska historien från medeltiden och fram till idag.
Genom att med karikatyrens hjälp titta på familjeförhållanden närmar sig Kriegenburg den tyska mentaliteten och diskuterar laddade ämnen som nationalism och patriotism. Den spektakulära katakombstrukturen i sten som utgör scenografin, med sitt pendlande mittparti mellan himmel och jord, bidrar till känslan av att bevittna något storslaget. Därtill fullkomligt kryllar scenen av kända tyska skådespelare, varav Wiebeke Puls, som spelar den hämdlystna änkan Kriemhild, tilldelas det andra stora festivalpriset för bästa skådespelarprestation.
Romanen som inspirationskälla
Tillsammans med en dramaturg förvandlade Kriegenburg Hebbels triologiepos till en fängslande föreställning. Den här typen av iscensättning, där en roman fungerat som dramatiskt underlag, har tidigare varit rätt sällsynt i Sverige men har på senare är blivit allt vanligare (se trend i nummer 2003»).
I de tyskspråkiga länderna är det däremot mycket vanligt förekommande och man får nog förmoda att det är därifrån som trenden har spridit sig.
Ytterligare en bearbetning av en roman fanns att skåda på Theatertreffen. Den tyske regissören Stefan Pucher, som förövrigt var den enda regissören som hade två av sina iscensättningar uttagna till Theatertreffen, hade gjort en dramatisering av den österrikiske författaren Max Frisch klassiker Homo Faber. Puchers egensinniga uppsättning, inlindad i 1950-tals retromiljö, med lågmälda musikalinslag och huvudkaraktären Faber spelad av sex olika manliga skådespelare som växlade sinsemellan, var Theatertreffens främsta höjdpunkt. I föreställningen arbetar Pucher med tragedikonceptet och med Oidipuskomplexets implikationer, då Faber ovetandes förälskar sig i sin egen dotter varpå hon blir biten av en orm och dör.
Teatern som patient
Kunst und Gemüse (Konst och grönsaker) från Volksbüne, som fick undertiteln en Cristoph-Schligensief-Produktion, var den mest förbryllande och diskussionsframkallande föreställningen på hela Theatertreffen. Det spelade ingen roll hur hårt man än försökte att sortera de olika föreställningssignalerna i scenografi, musik och text – de var alldeles för många samtidigt för att det skulle gå att hitta någon logik.
På scenen blandades skådespelare med orginal (utläses freaks), med operaartister och slutligen med den förtvinande patienten Angela Jansen som låg i en sjukhussäng mitt i publiken och vars grimaserande ansikte projecerades på en storbildskärm. Det huvudsakliga budskapet till publiken var att teatern befinner sig i ett orörligt sjukdomstillstånd och att man kollapsade därför alla teaterns kategorier för att på så sätt skapa teater ur de som inte är teater – – så kallad skit-teater.
Styvmoderligt behandlad barnteater
En viktig del av den svenska biennalen är närvaron av barn- och ungdomsteater. Än så länge finns det ingen motsvarighet till det på Theatertreffen. Under årets festival hade man valt ut ett uruppförande av ungdomsdramatikern Lutz Hübners Hotel Paraiso, som handlar om en tonårsdotters förhållande till sina två föräldrar. ”Vi blev uttagna som en slags försökskanin, för att bli slaktade in på bara benmärgen” sa Hübner i en intervju som jag gjorde med honom. Här har vi alltså insett något i Sverige om progressiv barn- och ungdomsteater som de inte har förstått i Tyskland och som kan ställas i kontrast mot dess annars så avancerade experimentlusta.
Om man ställer biennalen och Theatertreffen sida vid sida, så kan man uppskattningsvis säga att de är lätt att urskilja i de enskilda föreställningarna på biennalen vad de är som är bra och var publiktilltalet ligger. På Theatertreffen är det inte alltid så lätt att göra det. Å andra sidan blir man hela tiden utmanad som publik och man får chansen att kämpa lite grann med sina egna föreställningar om teater, något man inte bör underskatta.
Loading ...
